Inlägg
av PatrikMalmo » 17 jul 2014, 08:43
Snäckor och hydror
Snäckor och hydror kan vara ett tråkigt inslag i akvariet. En del snäckor är dock nyttiga. De luckrar upp bottenlagret, vilket gör att växterna trivs bättre. En del andra är rena plågan och kan fungera som mellanvärdar för olika parasiter.
Det finns flera olika sätt att få bort snäckor. Vill man hålla dem på en acceptabel nivå, men utan att ta bort dem helt, så kan man pröva att fästa en äppelskiva i ett snöre, och sedan lägga den i akvariet. Snäckorna kommer att samlas på äppelskivan för att äta av den, och kan då lätt lyftas ur akvariet och plockas bort. En del använder tefat med fodertabletter på enligt samma princip (vilket inte fungerar om du har malar i akvariet). Ett annat skonsamt sätt är att släppa i några praktbotia eller en kulfisk i akvariet. Dessa fiskar äter snart upp de snäckor som finns, om man inte matar dem alltför mycket. Även palettciklider har hållit snäckorna på en dräglig nivå i ett av mina akvarier.
Om man inte vill pröva någon av de biologiska metoderna ovan, så finns det även en något omständig ”kemisk” metod. Man fångar upp alla fiskarna ur det akvarium man vill ha bort snäckorna ur. När detta är gjort, så tillsätter man en tesked ammoniumnitrat per tio liter vatten varje vecka i fyra veckor. Snäckorna (samt planarier, trådmaskar och hydror) kommer att dö ut. Innan man släpper tillbaks fiskarna i akvariet, så bör ett fullständigt vattenbyte genomföras för att få bort eventuella rester av ammoniumnitratet. Har man många växter i akvariet, så använder de ammoniumnitratet som näring. Mät med både nitrit- och nitrattest för att vara säker. Något man bör komma ihåg är att alger också använder ammoniumnitrat som näring. Om det från början var många snäckor i akvariet så är det även klokt att fortsätta byta mycket vatten ett tag efteråt, då de döda snäckorna försämrar vattnet när de ruttnar i akvariet. Denna metod kan användas permanent för att kultivera växter till t ex lekakvarier, där det är viktigt att få bort djur som kan skada rommen. Då räcker det att tillsätta en tesked ammoniumnitrat per tio liter vatten var månad.
Hydror kan bekämpas med en mindre tillsats av ammoniumnitrat. Då är 1 gram per 10 liter vatten tillräckligt. Denna halt skadar knappast fiskarna, och har man växter i akvariet fungerar ammoniumnitratet som gödning till dem. Föredrar man en biologisk metod, så ska bland annat makropoder och Trichogaster-arter äta hydror.
Flubenol
Ammoniumnitrat; Anskaffnings- och tillverkningsmetoder
1. Sport- och fritidsaffärer brukar sälja kylpåsar som ska användas till att kyla ned idrottsskador med. Dessa innehåller ammoniumnitrat, och vatten i en liten påse. Klipp försiktigt upp ytterpåsen upptill. I den finns en påse till med vatten (vattnet kan vara färgat) bland ammoniumnitratet som ligger löst i ytterpåsen. Ta sedan ut påsen innehållande vattnet och se till att du inte punkterar den. Denna kan nu slängas bort. Kvar har du ungefär två hekto ammoniumnitrat. Vissa fabrikat av kylpåsar kan istället innehålla samma kalk- och ammoniumnitratblandning som konstgödslet N28 nedan. Om så vore fallet, följ beskrivningen nedan för rening och separation av ammoniumnitratet.
2. Konstgödsel. Köpes på Lantmännen i stora säckar (50 kg) för ungefär 150-200 kronor. Det heter N28. N28 består av ammoniumnitrat (75%), samt kalcium- och magnesiumkarbonat. Dessa övriga ämnen är mycket olösliga i vatten jämfört med ammoniumnitrat. Lös alltså så mycket N28 du kan i varmt vatten (det blir väldigt kallt eftersom reaktionen mellan vatten och ammoniumnitrat är endoterm) och filtrera bort de olösliga ämnena. Koka sedan bort vattnet ur din lösning på spisen, eller låt lösningen stå tills ammoniumnitratkristallerna faller ut av sig själv. När det har blivit en kristallgröt, lägger du ut gröten på en kall bakplåt. Sätt sedan in plåten i ugnen, sätt på värmen på ungefär 100 °C, ej mycket mer än så, och låt så mycket vatten du kan avdunsta. Nu har du tillräckligt rent ammoniumnitrat, men inte helt torrt. Mal till ett fint pulver, och torka i ännu ett par timmar.
3. Kemiföretag säljer ammoniumnitrat i renhetsgrader på 99% och det kostar därefter, ca 150 kr/kg. Onödigt rent. Det är betydligt billigare att köpa N28 på Lantmännen och extrahera själv.
4. Häll sakta och försiktigt ner knappt 100 ml 70% salpetersyra i 100 ml 25% ammoniak. Gör detta i ett vattenbad, då det är en väldigt exoterm reaktion. Testa med pH-papper tills du fått neutral reaktion. Behandla den klara vätska du får som under "Konstgödsel" ovan.
NH3 + HNO3 ==> NH4NO3
Ammoniak + salpetersyra ==> ammoniumnitrat
5. Lös 150 g kalciumnitrat (kalksalpeter) i 100 ml 25% ammoniak. Låt reagera ett tag under omrörning. Filtrera bort kalciumhydroxiden. Behandla den klara vätska du får ut som under "Konstgödsel" ovan.
2 NH3 + Ca(NO3)2 + 2 H2O => Ca(OH)2 + 2 NH4NO3
Ammoniak + kalciumnitrat + vatten ==> kalciumhydroxid + ammoniumnitrat
Levandefoder
Kläckning av artemia
Om artemian kläcker dåligt, så kan det bero på att pH inte är tillräckligt högt, eller att det är instabilt. Man kan tillsätta lite bikarbonat (eg. natriumbikarbonat) för att få bukt med detta. Man blandar en liter vatten, en knapp matsked jodfritt koksalt och en knivsudd bikarbonat. Som behållare kan man använda en väl rengjord en och en halvliters läskflaska. När allt salt är upplöst tillsätter man en halv tesked artemia. I flaskan stoppar man ned en vanlig luftslang (utan syresten) kopplad till en luftpump för att få rörelse och syre i vattnet. Sedan är det bara att vänta något dygn, och förhoppningsvis kläcks artemian bättre.
Bottensubstrat
Kalkfritt grus
Om man vill ta bort kalk ur grus så kan man avkalka det i en plasthink (innan man sköljer gruset). Man tillsätter 5-10 procentig saltsyra i hinken. Om gruset innehåller kalk så kommer det att brusa upp kraftigt. När denna upphört och ytterligare tillsats av saltsyra inte ger någon ytterligare uppbrusning efter noggrann omrörning med en träpinne, så sköljer man gruset noga, och saltsyran försvinner då vid genomsköljningen av gruset. Detta rekommenderas inte att göra vid ett vanligt avlopp, utan helst utomhus med trädgårdsslangen, då saltsyra är mycket frätande. Skydda hud och ögon mot stänk och skölj med mycket vatten om olyckan ändå inträffar.
Torv
Man kan ha torv som bottenmaterial, vilket med sin mörka färg passar särdeles bra till regnskogsakvarier. Torven måste förbehandlas innan den används i akvariet, då den annars kan färga vattnet så mycket att växterna inte får tillräckligt med ljus. Det finns två sätt att göra detta: kokning eller sodabehandling. Väljer man kokning, så kokas torven i vanligt vatten någon timme för att sedan kramas ur i något tygstycke. Använd helst emaljerad kastrull för att undvika att metaller från kastrullen löser sig i torven. Torvens färgämnen lakas ur och den går sedan utmärkt att använda ovan på grus.
Sodabehandling sker i en vanlig hink. Man tillsätter ca 1/2 kg (eller något mer) kristallsoda till 10 liter vatten, och rör ned den mängd torv man vill förbehandla. Kristallsoda kan köpas i de flesta livsmedelsbutiker eller hos färghandlare. Efter ett par dagar är vattnet ofta mycket mörkt, som kaffe ungefär. Torven bör ligga i blöt i sodavattnet ungefär en vecka, eventuellt med byte av sodavatten. Därefter sköljer man torven grundligt tills den bruna färgen är borta, varefter man kramar ur den och lägger den i akvariet. Behandlar man torven på detta sätt bör man inte ha grus under den. Om torven blivit nedsmutsad så kan man regenerera den med ytterligare en veckas sodabehandling, för att sedan skölja ur den grundligt och efterbehandla den med saltsyra, ca 1/4 liter handelsvara till 10 liter vatten är lagom. Detta kan vara bra att göra utomhus, då det kan lukta något förskräckligt.
Löv
Löv går utmärkt att använda som bottenmaterial och kan ge en mycket dekorativ effekt. Man lägger dem direkt på glasbotten eller ovanpå gruset. Jag brukar använda boklöv som jag plockar på hösten och skållar för att döda bakterier och få dem att sjunka. Sedan lägger jag dem att torka och lagrar dem till sist i en vanlig plastpåse. En intressant sak med löv på botten är att många sugmalar äter dem, eller gnager på det lager av bakterier och infusorier som bildas på dem. Löv är också bra som gömställe för yngel – till exempel hittar man många Apistogramma i biotoper med nedfallna löv. En Betta-art (Betta persephone) lever hela sitt liv bland multnande löv. Små räkor brukar också äta av löven.
Bottensubstrat för växter
Filtrering och filtermaterial
Rengöring av filter
När man rengör ett ytterfilter och byter filtermaterial, så är det bra att spara lite av det gamla ”smutsiga” filtermaterialet. Detta innehåller fullt med nyttiga bakterier. Man lägger lite av det gamla filtermaterialet i det rengjorda filtret tillsammans med nya/rengjorda filtermaterialet. Genom att på detta sätt ”ympa” in bakterier underlättar man tillväxten av nya bakteriekolonier. När det gäller skumgummifilter, så är det bra att krama ur dem antingen i akvarievatten eller kallvatten. Då överlever fler bakterier och filtrets biologiska funktioner kommer igång snabbare. Ett klassiskt råd för rengöring av filter är att inte rengöra filtret samtidigt som du byter vatten. I det gamla vattnet finns nyttiga bakterier som underlättar återväxten i det rengjorda filtret. Detta råd använder jag inte själv, men det kan användas för att komma tillrätta med en del problemakvarier.
Filter för aktivt kol
Ett filter med aktivt kol absorberar klor, humusämnen, rester av olja och insektsgifter om det används på rätt sätt. Man ska dock vara noga med att bara köpa aktivt kol för akvariebruk, lämpligast i en akvariebutik. Det finns några olika sätt att framställa aktivt kol, och använder man kol som framställts i andra syften än för akvariebruk, så kan detta frigöra ämnen som är giftiga i akvariet. Man kan testa om kolet är lämpligt på två sätt.
Det första sättet innebär att man lägger lite kol i dubbla volymen avsaltat vatten (avsaltat, avhärdat eller destillerat vatten är olika namn på samma typ av vatten). Efter 24 timmar ska vattnets elektriska ledningsförmåga inte ha gått över 300 µS/cm och pH-värdet ska ligga mellan 5 och 9.
Det andra sättet innebär att man tar levande daphnier i en burk eller motsvarande och tillsätter lite kol. Dör daphnierna är kolet naturligtvis inte ägnat för akvariebruk. Vill man använda kolet även om testet visar att det är olämpligt, så kan man spola igenom kolet långsamt med avsaltat vatten för att sedan göra om testet.
Om man vill utnyttja kolets kapacitet fullt ut och rena vattnet maximalt är det viktigt att genomströmningshastigheten är mycket låg. Ett filter som rymmer 0,5 liter aktivt kol kan maximalt rena 3-4 liter vatten i timmen. Rinner vattnet fortare blir det ofullständigt renat (har man kolet i ett ytterfilter kan genomströmningen vara snabbare; samma vatten passerar då filtret flera gånger). Hastigheten på genomströmningen kan kontrolleras med hjälp av en slangklämma. Filtrets form är också viktig för att det ska fungera maximalt. Långa, smala filter är bäst. Som behållare kan man använda smala plaströr eller plastflaskor i vars topp och botten man fäster slanganslutningar (från någon laboratorieaffär). Man innesluter kolet mellan två skumplastbitar så att det inte åker ut i slangarna. Filtret fungerar bäst lodrätt, med genomströmning nedifrån och upp.
Bild: principskiss filter för aktivt kol
Förbrukar man mycket vatten (och därmed mycket kol) kan man koppla ihop två filter efter varandra. Det första filtret tar då den största delen av de ämnen som man vill ha bort och det andra tar resten. När kolet i det första filtret är förbrukat byter man ut det och låter filtren byta plats. Det nya ”förstafiltret” är fortfarande användbart vid de högre ämneskoncentrationer som råder vid inflödet. Livslängden är vansklig att beräkna. Som ett riktmärke bör 100 g (ca 0,4-0,5 liter) aktivt kol klara att rena ca 1500 liter ledningsvatten. Det skadar inte att byta kolet tidigare om man vill vara säker. När man inte använder filtret är det viktigt att kolet hålls fuktigt. Torkar det kan kolet bli overksamt på grund av utfällningar i porerna. När man kör igång filtret igen så kastar man de första 3-5 filtervolymerna vatten som kommer ut, då dessa kan innehålla mycket bakterier. Aktivt kol kan man i princip inte regenerera på egen hand, utan det måste bytas ut mot nytt när det är förbrukat.
Något enklare är att lägga aktivt kol i ett vanligt ytterfilter. En bit av en nylonstrumpa är bra för detta ändamål. En koncentration om 100-200 g kol per 100 liter akvarievatten är lagom. Livslängden varierar från produkt till produkt och beror även på belastningen i akvariet. Ca 2 månaders livslängd är normalt. Aktivt kol i filtret tar effektivt bort rester av mediciner från akvariet. Aktivt kol sägs även kunna ta bort ämnen som växterna behöver, varför metoden bör åtföljas av noggranna observationer om den används i ett växtakvarium. Om växterna växer dåligt tar man bort kolfiltret.
Luftrenare
Om man har akvariet i ett rökigt rum eller av någon anledning vill rena luften från en luftpump innan den leds ned i akvariet kan man leda luften genom en flaska med vatten. Man bör byta vattnet i flaskan någon gång i månaden om luften är dålig.
Bild: principskiss luftrenare
Nitrifikation och oxidering
I ett akvarium bildas alltid avfallsprodukter. Det är främst kvävehaltiga ämnen som ammonium/ ammoniak, nitrit och nitrat. Ammonium är i princip ofarligt för fiskar, medan ammoniak är mycket giftigt. Det är pH-värdet som avgör om det bildas ammonium eller ammoniak. Är pH under 7 bildas ingen ammoniak. Är pH över 8 ska man däremot se upp. Ammonium och ammoniak kan omvandlas till nitrit, som också är mycket giftigt för fiskar. Nitrit omvandlas sedan till nitrat, som är ganska harmlöst. Omvandlingsprocessen kallas för nitrifikation och sköts av olika slags bakterier. För att nitrifikation ska ske krävs syre. Kemiska processer som kräver syre brukar med ett gemensamt ord kallas för oxiderande processer. Processen kan även gå baklänges (se ”Denitrifikation”).
Det finns flera olika metoder som underlätta nitrifikationen och minskar kvävehalterna. Det enklaste sättet är att inte ha för mycket fisk i akvariet (se rekommendation under ”Olika mått och tumregler”), samt att byta mycket vatten. Nitrifikation sker framför allt i olika filter, samt i varierande utsträckning på alla ytor i akvariet. Det är främst olika ytterfilter man använder till nitrifikation, t ex Eheim eller hemmabyggda droppfilter fyllda med biobollar. Hur effektiva olika filter är beror främst på två faktorer; hur stor yta som filtermassan har och syretillgång för bakterierna. Nedan går jag igenom två effektiva sätt; oxidator och fluidiserande sandfilter.
Oxydator
Detta är en apparat som innehåller en svag lösning av väteperoxid som sakta frigörs i akvariet. En överdosering är farlig, så var noggrann. Om man använder en oxydator till ett nyuppsatt akvarium kommer man att öka syretillgången i akvariet, samtidigt som organiskt material lättare bryts ned till nitrat. Efter ett par månader kommer man att ha ett mycket rent akvarium med mycket lite slam i bottenmaterialet. Det finns även färdiga oxydatorer att köpa, men de brukar vara mycket dyra.
En oxydator är framför allt att rekommendera om man har många och/eller stora fiskar, t ex ciklider. Till växtakvarium är de däremot inte bra. Andra ämnen som är livsviktiga för växterna oxideras nämligen också. Detta gör att växterna i ett sådant akvarium oftast inte växer bra, om de överhuvudtaget växer alls. I ett växtakvarium kommer växterna istället att konsumera en del av de kvävehaltiga avfallsämnena, i vissa fall kan man till och med behöva tillsätta dem. Har man många växter kommer de dessutom att producera tillräckligt med syre för att omvandlingen av avfallsämnena ska fungera (om akvariet inte är överbefolkat). I ett akvarium med få fiskar kan man istället fortsätta avfallsämnenas omvandling vidare till olika gaser (lustgas och kvävgas), som då lämnar akvariet. Denna andra omvandling kallas för denitrifikation, och sköts även den av bakterier. Denna process kräver syrefattiga förhållanden (se ”Denitrifikation”).
Till en oxydator behöver man en plastflaska på ca 250 ml (för akvarier upp till 300 liter) med en skruvkapsyl. Gör ett litet hål i flaskan i närheten av kapsylen. En varm knappnål går bra att använda. Lägg en liten bit (5-6mm längd och 1.2 mm i diameter) bly- eller silvertråd i flaskan (den fungerar som katalysator). Gör en 3-6% lösning av väteperoxid och avhärdat vatten och fyll flaskan med denna. Det är viktigt att använda avhärdat vatten, då flaskan kan tömmas fortare om vattnet är hårt, samt att aldrig ha en starkare väteperoxidlösning än 6%. Skruva på locket och vänd flaskan upp och ned i akvariet. Den måste förankras annars flyter den upp efter ett tag. Man kan limma en triangulär glasbit i ett hörn av akvariet, så högt att det motsvarar flaskans höjd. Sedan kläms flaskan helt enkelt fast mellan botten och glasbiten. Det kommer att bildas syre i flaskan, som stiger upp till ”botten” på flaskan. Väteperoxidlösning pressas då långsamt ut i akvariet och bildar syre.
En för hög koncentration väteperoxid skadar fiskarna, så var försiktig. Den mängd väteperoxid som kommer ut i akvariet under en viss tid, bestäms av vattentemperaturen, koncentrationen inne i flaskan och trådens yta. Lasse Forsberg (ur Ciklidboken) rekommenderar en 250 ml flaska med 6% väteperoxidlösning. Vid 25 °C tömmer flaskan sig själv på ca 10 dagar. Detta är enligt uppgift lagom för ett 250 liters normalbefolkat akvarium. Om flaskan inte tömts på 10 dagar kan man öka utströmningen av väteperoxid genom att lägga i en katalysator till. Lasse Forsberg använder en 250 ml flaska, en katalysator och 3% lösning till ett hundraliters akvarium. Den töms på ca 4-5 veckor vid 25 °C.
Bild: principskiss oxydator
JBF – jäkligt bra filter
Fluidiserande sandfilter
Fluidiserande sandfilter är mycket effektiva vad gäller nitrifikation av ammonium/ammoniak och nitrit till nitrat. De finns än så länge bara att köpa i ett fåtal butiker (bl a Akvarielagret i Bromma), och är förhållandevis dyra. Då tekniken inte är speciellt komplicerad, kan man dock lätt bygga sitt eget relativt billigt. Dessa filter är framför allt att rekommendera i akvarium med många och/eller stora fiskar i ett begränsat utrymme (t ex vid odling) eller till fiskar som är mycket känsliga för nitrit, t ex saltvattensfiskar och diskus.
Fluidiserande sandfilter har många fördelar. De är billiga, tar liten plats, är mycket effektiva, kan drivas med ett vanligt ytterfilter (eller med fallhöjd, om man har akvarium i flera nivåer), kräver liten skötsel/rengöring och involverar inga kemikalier. Grundprincipen för ett sandfilter är ett genomskinligt rör med in- och utlopp. Röret fylls med sand till ca 20-30% av dess längd. Inloppet skall mynna i botten på röret, under sanden. Sanden bör vara mycket fin, och aldrig större än 1 mm i diameter. När filtret är igång pumpas vatten genom sandbädden, så att sanden sätts i rörelse. Höjden på sandpelaren bör ligga på ca 2/3 av rörets längd, och regleras med vattengenomströmningen. Som rekommendation kan vattenflödet genom ett filter med fin sand vara ca 200 liter i timmen, för akvarier upp till 500 liter. Man behöver drygt en halv liter fin sand till ett 500 liters akvarium. Fin sand har en yta på ca 0,01 m2/l. Det krävs motsvarande 10 liter biobollar för att ge samma yta. Man kan placera filtret både i och utanför akvariet. En vanlig läskflaska går bra att använda i akvariet. Sanden strömmar inte ut lika lätt om man använder en så ”rak” modell som möjligt. Detta kan drivas via ytterfiltret genom att ett T-rör fästes vid utblåset. Vattenflödet kontrolleras sedan genom en slangklämma. Det finns även små innerfilter med reglerbart flöde som passar utmärkt att driva filtret med. För att undvika att växtdelar kommer in i filtret är det bra att ha ett förfilter. Om man använder ett sandfilter till yngelakvarier kan man genom rätt dimensionering av förfiltret se till att det finfördelade yngelfodret passerar rakt igenom filtret.
Bild: principskiss fluidiserande sandfilter
Bild: ”bygg själv” fluidiserande sandfilter
Sanden ger en mycket stor yta i förhållande till sin volym, vilket gör att det blir mycket plats för bakterierna. Enligt Patrik Hylland (Ciklidbladet nr 7/1997 s. 44 ff) så har en liter sand 30 ggr större yta än en liter biobollar (som ofta används i droppfilter). Sandfiltret rengör dessutom sig självt genom att sanden hela tiden rör på sig - skräp som kommer med arbetar sig snart igenom filtret. Genom sandens rörelse så förnyas dessutom bakteriekolonierna kontinuerligt, och man undviker att tjocka lager med döende bakterier bildas. Yngre bakterier är dessutom effektivare än äldre. Sandens rörelse garanterar en jämn tillförsel av syre och näringsämnen - det uppstår inga döda fickor i filtermaterialet. Sandfiltret är dessutom självreglerande. Om belastningen med avfallsämnen ökar i akvariet, så ökar även antalet bakterier.
Denitrifikation
Under anaeroba (syrefattiga) förhållanden, så kan nitrat genom bakterier omvandlas till kvävgas. Nitratet reduceras först till nitrit som i sin tur reduceras till kvävemonoxid. Kvävemonoxiden bildar sedan lustgas som till sist omvandlas till kvävgas. Kvävgasen försvinner sedan upp i luften. Detta kan vi akvarister utnyttja. Den främsta orsaken till att vi rekommenderas byta så mycket vatten är nämligen för att bli av med de kvävehaltiga ämnena ammonium, nitrit och nitrat, som har sitt ursprung i fodret vi tillför dagligen. Genom denitrifikation kommer kvävet att försvinna upp i luften utan vattenbyte (om det fungerar bra). Denitrifikation sker normalt i bottenlagret i de flesta akvarier. För att denitrifikation ska ske, så måste enligt Krause följande betingelser vara uppfyllda: en syrehalt under 1,5 mg/l, temperatur mellan 18-35 °C och ett pH-värde mellan 6-9.
Luftslangsmetoden
Ett enkelt och billigt sätt att få bort nitrat ur akvariet är att lägga en eller flera 4-5 meter långa vanliga luftslangar (diameter 4-5 mm) i akvariet och se till att en mycket långsam vattengenomströmning går genom dem. Att fästa slangens ena ände ganska nära pumpens utflöde går bra, eller bara lägga slangen på något undanskymt ställe. Det är viktigt att genomströmningen är mycket långsam, då metoden inte fungerar annars. Ca 3-5 liter i timmen är lagom. Är genomströmningen för snabb kan man sätta en liten slangklämma på slangen. För att inget ska komma in i slangen och fastna kan man sätta en liten bit tunn väv (t ex en liten bit av en nylonstrumpa) i ena änden. Har man ett droppfilter är det lätt att koppla slangen till utflödet från pumpen, och leda vattnet tillbaks till sumpen.
Insidan på slangen kommer snart att koloniseras av bakterier. I den första metern av slangen kommer syrekrävande bakterier att konsumera upp syret, vilket gör att de resterande metrarna får i princip helt syrefattiga förhållanden, där nitrat kan reduceras till kvävgas. Det tar 4-6 veckor innan systemet är fullt igång. När man startar upp ett sådant här system ska man noggrant mäta framför allt nitrithalten i akvariet. Den kan nämligen öka något i början, då nitrat omvandlas till nitrit igen under syrefattiga förhållanden. Nitrit- och nitrattest finns att köpa i zoobutikerna. En del nitrittest ger utslag först vid en för fiskar skadlig nivå, så se till att det test du köper ger utslag vid 0,2 mg/l nitrit.
Denitrifierande bottenfilter
Ett annat sätt som enligt Krause är mycket väl lämpat till växtakvarium, är att använda sig av ett bottenfilter och låta bottenlagret få syrefattiga förhållanden. Det är viktigt att vattengenomströmningen är mycket långsam, annars kommer för mycket syre att föras ned i bottenlagret, vilket växterna inte tycker om. Vattnet ska strömma nedifrån och upp genom bottenlagret. Detta bottenfilter kan drivas t ex med den av växterna uppskattade koldioxiden. Man kopplar helt enkelt upptill ihop det rör som går från bottenfiltrets platta med ytterligare ett rör som man låter koldioxiden bubbla igenom. För att få små fina bubblor kan man tillverka en utströmmare av en liten gren av lindträ, som man fäster med en liten bit vanlig luftslang.
Bild: denitrifierande bottenfilter
Denitrifierande filtermaterial
Sintered glass och/eller krossad lavasten kan användas direkt i ett ytterfilter av hyfsad storlek. Detta kan vara så effektivt att du får kvävebrist i ett växtakvarium, varför de inte rekommenderas om du vill ha god växtlighet. Relativt stora grusbitar med massor av tunna små gångar där syrefattiga förhållande bildas, och denitrifikationen kommer igång. Filtermaterialet behöver bytas ut efter hand, eftersom gångarna sätter igen sig och det då blir ineffektivt. Vet ej om det går att koka materialet? Byt aldrig ut allt filtermaterial samtidigt.
Några tips kring växter
High tech - Estimative Index
Low tech - jordbotten
PMDD
CO2 - mäskmetoden
Koppar
Koppar i högre koncentrationer är mycket giftigt för alla vattenlevande organismer. Det vore önskvärt att ha tester som lätt påvisar en skadlig nivå av koppar, men tyvärr ger de tester man kan köpa i zoobutikerna utslag först på en för fisken dödlig nivå. Ett annat sätt att konstatera om det finns koppar i vattnet är att undersöka sitt sanitetsporslin – finns det gröna avlagringar i handfat och toalett innehåller vattnet stora mängder koppar.
Höga kopparhalter kan motverkas på flera sätt. Aktivt kol binder en del koppar, likaså torvfiltrering. Bra vattenberedningsmedel oskadliggör också koppar. Värt att notera är att koppar inte försvinner genom dessa metoder, det oskadliggörs bara.
Material för hemmabyggen
Frigolit
VP-rör eller elektrikerrör
PVC
Plexiglas och akrylplast – skivor/akrylrör/lim
PET-flaskor
Godisburkar
Blå filtermatta
Plastbackar
Slangar och ventiler
Kork
Garn
Plastnät
Cement/betong
Lerkrukor och keramiskt material
Fånga fisk på enkelt sätt
Danska pilsnermetoden
Fälla
Nyttodjur i akvariet
Botia
Kulfisk
Blå gurami
Makropod
Amanoräka
White pearlräka
Posthornssnäcka
Malajisk sandsnäcka
Snäckätande snäcka, Anatome helena
Otocinclus/Paraotocinclus
Ancistrus
Pitbull-pleco
Siamesisk algätare
Ungfödare
Barber
Inköpsguide för kemikalier
Att få tag i de kemikalier som nämns ovan är inte alltid så lätt. Vissa kemiföretag säljer inte direkt till privatpersoner och vissa andra säljer kemikalier enbart i mycket stora förpackningar. Några kemikalier går dock att få fatt tag i genom vanliga livsmedelsbutiker eller hos färghandlare. Apoteket har många kemikalier, som de på begäran även brukar kunna blanda till i rätt koncentration. Tyvärr kan det vara dyrt. Andra vägar att prova kan vara att ta kontakt med skolor eller institutioner som kan tänkas ha dessa ämnen. Man kan också beställa en del kemikalier från Skandinaviska Killisällskapet eller köpa in storpack via närmsta akvarieförening, och på så vis dela på kostnaderna. Jag har nedan tagit med en lista över kemiska beteckningar på de olika ämnen som nämns i texten. Det minskar förhoppningsvis den osäkerhet som kan uppstå vid köp av kemikalier och därmed också risken för missförstånd.
Något om dosering
Färghandel
Aktivt kol, citronsyra, fosforsyra, kalciumkarbonat, kaliumpermanganat, lut/natronlut, magnesiumsulfat, oxalsyra, saltsyra.
Apotek
Euflavin, kaliumpermanganat, malakitgrönt, metylenblått, väteperoxid
Livsmedelsbutiker
Askorbinsyra, citronsyra, jodfritt koksalt, jäst, natriumvätekarbonat, (kali)salpeter, socker
Akvariebutiker
Aktivt kol, akvarieväxtgödning, filter, filtermaterial (sintered glass, lavasten), gödningskulor, koldioxidanläggning, luftpumpar, osmosfilter, ogödslad torv, testkit för olika vattenvärden, torvextrakt.
Handelsträdgårdar
Ogödslad torv
Namn, kemisk beteckning och eventuellt alternativnamn
Alun (KAl(SO4)2) + 12H2O - kalialun Kaliumklorid (KCl)
Ammoniumnitrat (NH4NO3) Kaliumpermanganat (KMnO4)
Askorbinsyra (C6H8O6) - C-vitamin Kaliumvätefosfat (KHPO4)
Citronsyra (C6H8O7) Magnesiumsulfat (MgSO4) + 7H2O
EDTA Na-EDTA
Fosforsyra (H3PO4) Natriumhydroxid (NaOH) lut/natronlut/kaustiksoda
Järncitrat Natriumtiosulfat (Na2S2O3)
Kalciumhydroxid (Ca(OH)2) Natriumvätekarbonat (NaHCO3) - bikarbonat
Kalciumkarbonat (CaCO3) Oxalsyra (H2C2O4)
Kalciumklorid (CaCl2) Saltsyra (HCl)
Kalciumoxid (CaO) Salpeter - vanligen kaliumnitrat (KNO3)
Kalciumsulfat (Ca2SO4) - gips Väteperoxid (H2O2)
Kaliumdivätefosfat (KH2PO4)
--------------------------------------------------------------------------------------------
Litteratur
Böcker
Cassel, A. (1979): Killis, Tidskriften Akvariets Förlag, Göteborg
Forsberg, L. (1993): Ciklidboken, red. Konigs, A., Fohrmann Aquaristik AB, Partille
Geisler, R. (1964): Wasserkunde für die aquaristische Praxis, Alfred Kernen Verlag, Stuttgart
Hückstedt, G. (1963): Aquarienchemie, Kosmos Verlag, Stuttgart
Hückstedt, G. (1976): Akvarieteknik, J Fr Clausens Forlag, Köpenhamn
Kasselmann, C. (1995): Aquarienpfllanzen, Ulmer Verlag, Stuttgart
Krause, H. J. (1992): Handbuch Aquarientechnic, bede-Verlag, Kollnburg
Krause, H. J. (1995): Handbuch Aquarienwasser; 3:e uppl., bede-Verlag, Ruhmannsfelden
Riehl, R & Baensch, H. A. (1983): Akvariets Lexikon, Tidskriften Akvariets Förlag, Göteborg
Pinter, H. (1974): Odling av akvariefisk, Tidskriften Akvariets Förlag, Göteborg
Scheel, J.J. (1970): Akvarium som hobby, Bokförlaget Forum AB, Uddevalla
Scheel, J.J. (1972): Rivulins of the old world, T.H.F. Publications, Neptune City
Sterba, G. (1983): The Aquarists Encyclopedia, Blandford Press Ltd, Dorset
Artiklar
Hylland, P. (1997): Fluidiserande sandfilter, Ciklidbladet, 1997/7, s. 44 ff
Krause, H.-J. (1988):Vattenväxternas villkor och vattnets syrehalt, Tidskriften Akvariet, årg. 1992, nr 8, 9, 10, samt årg. 1993, nr 1, 2, 3, 4. Översättning till svenska: Ingemar Ander.
Krause, H.-J. (1992): Filter för aktivt kol - egenskaper och dimensionering, Tidskriften Akvariet, årg. 1993, nr 10. Översättning till svenska: Ingemar Ander.
Anderson and Hsu (1990): Growth and maturation of a North American fairy shrimp; a laboratory study, Freshwater Biology, 1990
Länkar
Beräkningar av koncentration
1 cubic inch (in3) = 16,378 cm3
1 cubic foot (ft3) = 1728 in3 = 0,028 m3
1 cubic yard (yd3) = 27 ft3 = 0,7646 m3
1 fluid ounce (fl oz) = 2,957 cl
1 liquid pint (pt) = 16 fl oz = 0,4732 l
1 liquid quart (qt) = 2 pt = 0,946 l
1 gallon (gal) = 4 qt = 3,7853 l
1 cm3 = 0,061 in3
1 dm3 = 1000 cm3 = 0,353 ft3
1 m3 = 1000 dm3 = 1,3079 yd3
1 liter = 1 dm3 = 0,2642 gal
100 mg/liter = 100 ppm (so 1 mg/L = 1 ppm).
MJUKT, HÅRT, SURT ELLER ALKALISKT VATTEN?
För att bereda dricksvatten måste men kunna mäta och kontrollera vilka joner och kemiska föreningar som finns i vattnet. Till de viktigaste parametrarna hör hårdhet, alkalinitet, pH, surhet och salinitet, begrepp som ibland är överlappande.
Det är förekomsten och kombinationerna av ett antal joner som bestämmer dessa egenskaper.
Kalcium- och magnesiumjon ger hårdhet. Bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljon ger alkalinitet. Kloridjon och sulfatjon ger surhet och salinitet.
Således ger föreningen kalcium-karbonat både hårdhet och alkalinitet åt vattnet, medan kalcium-klorid ger hårdhet och salinitet osv, beroende på kombinationen av joner. Först några definitioner:
Salt: förening av positiva hydroxyljoner, oftast av metaller, och negativa syrajoner. Salter kan vara mer eller mindre vattenlösliga.
Klorid: salt av saltsyra, HCl.
Sulfat: salt av svavelsyra, H2SO4.
Nitrat: salt av salpetersyra, HNO3.
Fosfat: salt av fosforsyra, PO4.
Karbonat, CO3: salt av kolsyra, H2CO3.
Bikarbonat (vätekarbonat), HCO3: surt salt av kolsyra, en sur karbonat.
Salinitet: När klorid- och sulfatjoner förenar sig med magnesium-, kalcium- eller natriumjoner, uppstår salinitet (salthalt, sälta).
Hårdhet
Hårdhet känns igen på att hårt vatten kräver mera tvål för att bilda lödder. Mängden kalciumjon (Ca) och magnesiumjon (Mg) bestämmer vattnets hårdhet. Ett hårt vatten minskar tvåltvättmedels tvättförmåga genom att kalcium- och magnesiumjonerna fäller ut fettsyrorna i tvålen. Underjordiskt vatten är ofta hårt, särskilt vatten från krit- och kalklager. Man skiljer på temporär hårdhet och permanent hårdhet.
Temporär hårdhet (karbonathårdhet) består av vätekarbonater (bikarbonater) och karbonater av kalcium- och magnesium. Kalcium och magnesium bildar salter med den kolsyra som i sin tur bildas i jordlager genom oxidering av organisk materia. Därvid uppstår kalciumbikarbonat Ca(HCO3)2 och magnesiumbikarbonat Mg(HCO3)2.
Temporär hårdhet fälls ut av uppvärmning och kokning och bildar avlagringar, s.k. pannsten, i kokkärl, rörsystem, pannor, varmvattenberedare och andra maskiner.
Permanent hårdhet (mineralsyrahårdhet) innefattar sulfater, klorider, nitrater och fosfater av kalcium och magnesium. Permanent hårdhet orsakas främst av kalciumsulfat CaSO4 och magnesiumsulfat MgSO4 (som även ger mineralsurhet, se avsnittet om pH) eller av kalciumklorid CaCl2 och magnesiumklorid MgCl2 (som även ger salinitet).
Permanent hårdhet fälls inte ut av kokning. En viktig källa till permanent hårdhet hos ytvatten är den kalciumsulfat som finns i lera.
Summan av temporär och permanent hårdhet kallas totalhårdhet. Den definieras som summan av de alkaliska jordartsmetallernas salter med karbonat, bikarbonat, sulfat, klorid och fosfat. De alkaliska jordartsmetallerna är kalcium, magnesium, strontium och barium, de två sistnämnda förekommer dock i försumbara mängder. Totalhårdheten mäts i tyska hårdhetsgrader (odH):
0 – 2,1 odH – mycket mjukt
2,2 – 4,9 odH – mjukt
5,0 – 9,8 odH – medelhårt
9,9 – 21 odH – hårt
över 21 odH – mycket hårt
För att beräkna hårdhet räknar man om summan av de ingående salterna till motsvarande mängd kalciumkarbonat (CaCO3) i milligram per liter. En tysk hårdhetsgrad (1 odH) motsvarar 20 mg CaCO3. En hårdhetsskala kan se ut så här:
mg/l CaCO3
0 – 50, mjukt
50 – 100, medelmjukt
100 – 150, något hårt
150 – 200, medelhårt
över 200, hårt
över 300, mycket hårt
De problem som orsakas av hårdhet över 15 odH (300 mg CaCO3/l) är huvudsakligen ekonomiska genom att de, särskilt vid uppvärmning, ger utfällningar på textilier och i kärl, pannor och varmvattensystem. Å andra sidan så blir vatten som är mjukare än 3 odH (60 mg CaCO3/l) korrosivt och kan därmed lösa ut bly och andra tungmetaller.
Avhärdning. Olika metoder används för att göra ett hårt vatten mjukt. I kalk-sodametoden tillsätts kalk (kalciumhydroxid, Ca(OH)2) och soda (natriumkarbonat, Na2CO3), vilket förändrar beståndsdelarna så att de blir olösliga och fäller ut. (För att fälla ut alkalinitet i form av natriumbikarbonat, Na(HCO)3, används kalciumklorid, CaCl2.) För att förbättra utfällningen används ett koaguleringsmedel, aluminiumsulfat eller något järnsalt. Därefter sedimenteras och filtreras vattnet. Kalk-sodaprocessen reducerar vattnets hårdhet med ungefär en tredjedel. Metoden resulterar i stora mängder slam och har numera begränsad användning.
I jonbytarmetoden förändras beståndsdelarna genom att vattnet får passera genom en bädd av jonbytarhartser. I en variant byts kalcium- och magnesiumjoner mot natriumjoner så att de nya komponenterna inte reagerar med tvål. I en annan ersätts kalcium, magnesium, natrium och kalium med vätejoner, och därefter tar man bort klorid, sulfat och nitrat.
Även omvänd osmos används för att reducera hårdhet.
pH – vätepotential
pH är ett mått på surhet och basiskhet hos en vätska på en skala från 0 till 14, där 7 representerar neutralitet, tal lägre än 7 tilltagande surhet och tal högre än 7 tilltagande alkalinitet.
pH ("vätepotential"): mäter koncentrationen av vätejon i en vätska. Ju mera vätejon, desto lägre pH.
Syra är en protongivare, ex. H+ + Cl- (saltsyra).
Bas är en protontagare, ex. Na+ + OH- (natronlut, kaustiksoda).
Neutral lösning: H+ = OH-
Sur lösning: H+ > OH-
Basisk lösning: OH- > H+
Basisk lösning = alkalisk lösning
Många av de processer som ingår i vattenbehandling är pH-beroende. Rent vatten är svagt joniserat till positiva vätejoner (H+) och negativa hydroxyljoner (OH–). En lösning sägs vara neutral (pH 7,0) när antalet vätejoner och antalet hydroxyljoner är lika.
När det gäller att behandla vatten för att modifiera pH räcker det inte med att veta pH-värdet. Man måste också kvantifiera innehållet. Exempelvis kan ett naturligt vatten med pH 7,0 innehålla 50 ppm bikarbonat-alkalinitet, eller det kan innehålla 200 ppm.
Enligt dricksvattenkungörelsen ska pH-värdet i kommunalt dricksvatten ligga mellan 7,5 och 9. Vatten som lämnar vattenverket ska vara icke-korrosivt, med pH-värdet förhöjt för att korrigera för surhet när så behövs.
Vissa behandlingsprocesser, särskilt koagulation med aluminiumsulfat, reducerar vattnets pH-värde och gör det surare, och vatten som är förorenat av industriutsläpp kan innehålla fri mineralsurhet från starka syror och deras salter, med pH-värden under 3,7.
Om pH-korrigering inte tillämpas och ett surt vatten (med pH under 7) släpps ut i distributionssystemet, så kan korrosionsproblem uppstå. Det kan resultera i angrepp på cementrör och i att tungmetaller som koppar, zink och bly löses ut.
Om pH-värdet är mycket lågt får vattnet en sur smak. Surheten härrör vanligtvis från löst koldioxid som bildar svag kolsyra. Humussyror och andra organiska syror, som bildas av multnade växter, kan också göra vattnet surt, som i fallet med vatten från torvhedar. När surheten har sådana naturliga orsaker är vattnets pH-värde vanligtvis över 3,7.
Hårda vatten som har silats genom kalksten har höga pH-värden. pH-värden på 10,5 och däröver gör vattnet otjänligt pga risken för skador på ögon och slemhinnor.
Koldioxid: en tung, färglös gas, CO2, som framförallt bildas genom förbränning och förmultning av organisk substans.
Kolsyra: en svag syra, H2CO3, som bildas när koldioxid löses i vatten, och som reagerar med baser för att bilda karbonater.
Alkalinitet
Alkalinitet är ett mått på känslighet för försurning, alltså buffertkapacitet för syratillskott. Måttet anger vattnets förmåga att neutralisera syror, dvs. dess förmåga att tåla tillskott av vätejoner H+ utan att reagera med pH-sänkning. Den egenskapen är viktig vid kemisk koagulation. Ju högre alkalinitet desto större är vattnets förmåga att stå emot försurning. Om alkaliniteten är noll, så sjunker pH vid varje tillskott av sura produkter. Är alkaliniteten större än noll, ändras inte pH proportionellt mot tillskottet av vätejon (H+), men alkaliniteten minskar. Det är främst bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljoner som påverkar alkaliniteten.
Hydroxid: kemisk förening som liknar ett salt och vars negativa jon är en hydroxyljon.
Hydroxyljon: anjonen OH– hos basiska hydroxider – kallas även hydroxidjon.
Alkalinitet har tillsammans med pH och hårdhet betydelse för vattnets metallangripande egenskaper. Mängden alkali kan bestämmas utifrån pH-värdet. Alkaliniteten bör överstiga 60 mg HCO3 (bikarbonat) per liter för att korrosion på ledningar ska undvikas.
Bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljoner ger vattnet olika typer av alkalinitet:
Bikarbonat-alkalinitet. När sådan existerar ensam, sker det bara vid pH under 8,3. Eftersom de flesta naturliga vatten har ett pH mellan 5 och 8, så består nästan all alkalinitet i naturliga vatten av bikarbonater.
Bikarbonat-alkalinitet + karbonat-alkalinitet. Sådana alkaliniteter kan endast förekomma tillsammans vid pH-värden mellan 8,3 och 9,4.
Karbonat-alkalinitet kan existera ensam vid pH över 8,3 eller i kombinerad alkalinitet vid pH-värden mellan 8,3 och 9,4 (se ovan). I kombination med hydroxyl-alkalinitet kan det förekomma vid pH över 9,4.
Kaustisk (frätande) alkalinitet (hydroxyl-alkalinitet från natriumhydroxid, NaOH) kan existera enbart vid pH över 9,4
.
© Copyright HVR, 2004
1999-01-25
Lucania goodei – blåfenad killi. Äter trådalger.
Ciklidbladet 07/1989: Oxydatorn; En akvaristisk revolution eller en revolution som tystats ned
Av: Okänd
För ungefär 5 år sedan blev jag övertalad av Erik Seidl, fiskgrossisten i
Kalhäll, att prova en ny sak från Tyskland som man hade agenturen för och
som skulle underlätta skötseln av akvariet på ett revolutionerande sätt. Jag
var skeptisk, men lät mig övertalas. Tog hem oxydatorn som installerades i
ett ganska välbefolkat akvarium på 300 liter, som krävde uppsugning av
slam vid frontrutan en gång i veckan (trots filter). Efter några veckor var
jag övertygad. Oxydatorn var en akvaristisk revolution. Och en helt
fantastisk sådan, som utan tvekan skulle förändra hobbyn. I dag fem år senare
har faktiskt ingenting hänt. Få akvarister har hört talas om oxydatorn.
Varför? Låt mig återkomma till det och bara först kortfattat beskriva hur
den fungerar och mina erfarenheter.
Oxydatorn bestar av en plastbehållare som innehåller 3- 6 % väteperoxid.
Behållaren placeras i medföljande lerkruka av speciell keramisk
sammansättning. I plastbehållaren ligger en liten metallbit, stort som ett
hagel. En kemisk process uppstår mellan väteperoxiden, metallbiten och
det keramiska materialet, vilket gör att det frigörs rent syre. Metoden att
frigöra syre genom väteperoxid har man känt till länge. (Tidskriften Akvariet
1947!). Det nya och användbara är att utflödet kan kontrolleras och man
uppnår en kontinuitet under lång tid. Den minsta modellen har en behållare
som räcker 3-8 veckor, beroende på vilken procent man blandat samt
temperaturen i akvariet.
Vad är då vitsen med det hela? Jo, oxydatorn producerar en oerhörd
mängd syre som tränger in i varje del av akvariet-även "döda fickor" där
cirkulationen inte kommer åt. (Kom ihåg att luftpumpen ger mycket lite
syre). Mikroorganismerna som bryter ned ruttnande foderrester och
exkrementer till ofarliga slutprodukter ökar kraftigt. Eventuella
illaluktande gasbildningar i bottnen upphör. Aktiverat syre gör att oönskade
alger och bakterier som grumlar vattnet försvinner. Vattnet håller sig
stabilt. Inga plötsliga pH-fall. Vi får ett förhållande som liknar naturens.
Kort och något ofint uttryckt: "Skiten försvinner", vattnet blir klart och
stabilt. Akvariet kan innehålla flera djur (det finns en gräns naturligtvis).
Hela akvariet blir plötsligt mycket, mycket lättskött och fiskarna mår
definitivt bättre.
Jag skriver dessa rader på nyåret 1989. I mitt akvarium som är tämligen
välbefolkat av olika representanter från Tanganyikasjön har jag inte sugit
upp någonting från botten sedan akvariet kom på plats i mars 1988. (På
botten finns bara ett tunt- 1-2 mm- lager finkornig sand som egentligen
bara täcker glaset, så smutsen kan ju inte sjunka ned, och några växter
finns inte). Och jag är säker på att det knappast kommer att finnas något att
suga upp när ett år har gått i mars 1989. Behöver jag säga mer? Jag har
blivit en mycket bortskämd akvarist. Byter bara vatten, 30%, var tredje
vecka och fyller på väteperoxid och gör rent Eheimfiltret ibland.
Varför har oxydatorn inte slagit igenom? Varför finns den inte hos någon
grossist eller detaljist? Svaret är egentligen häpnadsväckande- den är för
bra! När den först marknadsfördes i Sverige tog man kanske dumt nog över
de tyska argumenten att oxydatorn kan ersätta luftpumpen, filter,
ozonapparater etc, vilket i och för sig inte är osanning. Men akvaristen vill
nog ha kvar de andra tillbehören. Själv har jag luftpumpen på ändå för att få
cirkulation vid doppvärmaren. Eheimfiltret vill jag också ha kvar. Det gör
vattnet snabbt klart efter utfodringen och ökar cirkulationen osv. Oxydatorn
är istället ett fantastiskt komplement enligt min uppfattning.
Jag tror helt enkelt att många handlare blev rädda, och det är kanske inte
sa konstigt, när de hörde de tyska argumenten. En apparat, utan rörliga
delar som går sönder, som ersätter filter, filtervadd, pumpar mm, som man
tjänar på att sälja. Aldrig i livet! Vem begår harakiri frivilligt? Det är
jobbigt nog ändå.
Jag blev styrkt i min uppfattning när jag ringde runt till några handlare
för ett par år sedan, bl. a. i Stockholm och Göteborg, och anonymt förhörde
mig om de visste något om den nya oxydatorn. Alla visste mycket väl vad det
var och alla var mycket negativa. Man argumenterade på enastående sätt
mot produkten. Uttryck som bluff, värdelös, obrukbar var regel.
Pressade man lite hårdare och frågade om de själva verkligen provat den
så var det inte en enda som hade det. Bara hört av någon etc. Egendomligt
med tanke på hur den slagit igenom i Tyskland. Nu skulle jag vilja säga
följande till grossister och handlare. Ta hem oxydatorn. Den kommer inte
att minska försäljningen av andra produkter. Tvärtom, tänk om nu! Det går
inte att tiga ihjäl en bra produkt i evighet. Förr eller senare kommer den ut
på den svenska marknaden. Sälj färdigblandad väteperoxid också. Den
servicen betalar säkert många för.
Det vore fel att skriva om en sådan här sak om jag inte talade om för
läsaren var man trots allt kan få tag i en oxydator utan att åka till
Tyskland. Jag har därför nyligen undersökt saken. Det visar sig att Erik
Seidl i Kalhäll för länge sedan överlåtit agenturen till Carl-Gustav
Wittberg, Zoo- Marknaden i Linköping. Han säljer direkt till akvarister
eftersom ingen grossist ännu anmält något intresse.
Den modell som finns inne just nu klarar upp till 500 liter och kostar 480
kronor. Mindre modeller kan beställas, men blir antagligen inte billigare. Är
du intresserad så skriv till Zoo-Marknaden, Box 3080, 580 03 Linköping, så
får du ett prospekt på svenska som är enkelt och lättläst och som förklarar
oxydatorn betydligt mer ingående än vad jag får plats till här. Du kan också
ringa tel 013- 145784. Fråga efter Carl-Gustav.
Men väteperoxiden, var köper man den? Man köper koncentrerad
väteperoxid i färghandeln. Brukar ligga på 30%. Den späder man ut med
destillerat vatten, som finns på varenda bensinmack, till den procentsats
mellan 3- 6 som man anser sig behöva (läs vidare i prospektet). OBS! Köp
ej apotekets färdigblandad Är det jobbigt, krångligt och svårt? Nej, det hela
är mycket enkelt och billigt.
Avslutningsvis vill jag bara berätta en sak. solskenshistoria: Förra
sommaren gick det en propp till vardagsrummet där akvariet står. Mitt
under semestern naturligtvis och vi var bortresta. Akvariet innehöll då en
stor uppsättning tanganyika-ciklider som jag verkligen månade om. Men
inga växter. Det blev förstås ganska mörkt i akvariet, doppvärmaren
slutade fungera, och Ehieim-filtret stannade och det här gjorde ju ingenting.
Värre var att luftpumpen dog ut. Det var dessutom lite för många fiskar i
akvariet. Katastrofen skulle vara ett faktum inom ett dygn. Nu uteblev
katastrofen. Oxydatorn stod ju där och puffade ut syre dag efter dag.
Fiskarna såg lika pigga ut som vanligt när vi kom hem.
Vilken fin investering, för en gångs skull...
