Praktisk akvariekemi, material

Byggt nått eget? Frågor om akvarieteknik? Det som inte går under "växter" kan det skrivas om här.

Moderator: Hedersmedlemmar

Användarvisningsbild
PatrikMalmo
Hedersmedlem & Donator
Hedersmedlem & Donator
Inlägg: 2479
Blev medlem: 19 nov 2007, 08:34
Ort: Malmö

Praktisk akvariekemi, material

Inlägg av PatrikMalmo » 17 jul 2014, 08:29

Häpp!

Mycket vatten rinner under broarna. Har knappt några kar längre och lokalen är nedlagd sedan länge. Skrev mycket innan, men nu är det tunnsått. Det verkar annars som om jag flyttar utomlands inom ett halvår, och då tänkte jag att det vore lite trist om det material jag samlat på mig kring praktisk akvariekemi bara försvann. Därmed delar jag ut det här, i form av en oredigerad word-fil.

Det finns rödmarkeringar lite överallt, det är sådant jag inte är klar med och tänkt skriva mer om. En vacker dag. Kunskaperna används av var och en på egen risk, och det står var och en fritt att komplettera det som de finner gott.

Well... hoppas att allt växer och frodas! :D

/Patrik

Det är hit jag kommer flytta. Stan i mitt hjärta.
https://www.youtube.com/watch?v=oZdiXvDU4P0
Bilagor
Praktiskakvkem.rar
(50.57 KiB) Nerladdad 218 gånger
End Of The World Party
(just in case)

MAF: http://www.malmoakvarieforening.se

Användarvisningsbild
PatrikMalmo
Hedersmedlem & Donator
Hedersmedlem & Donator
Inlägg: 2479
Blev medlem: 19 nov 2007, 08:34
Ort: Malmö

Re: Praktisk akvariekemi, material

Inlägg av PatrikMalmo » 17 jul 2014, 08:43

Hm, funkade inte att länka in min word-fil. Here we go.

Praktisk akvaristik
Version 4

Förord
Detta häfte handlar om praktisk akvaristik, dvs hur man rent konkret gör för att ordna olika saker i akvariet. Det blev skrivet eftersom jag länge saknat en lättförståelig sammanställning på svenska om hur man rent praktiskt ska göra för att påverka förhållandena i sitt akvarium.
Jag har många gånger undrat över varför olika saker har skett i mina akvarier och funderat över vad jag skulle kunna ändra på för att få fiskar och växter att trivas bättre. I detta häfte har jag samlat olika metoder och tips för att förändra förhållandena i akvariet. En del av metoderna har jag inte prövat själv. De kan ändå vara till nytta som utgångspunkt för dem som vill uppnå ett visst resultat och inte vet var de ska börja. Jag tar inte ansvar för användningen av dessa metoder och vad de får för konsekvenser. I de fall jag stött på varningar har jag tagit med dessa.
Grundtanken är att tipsen inte ska kosta så mycket och att de ska vara enkla att använda. I slutet av häftet finns en kort inköpsguide över var man kan få tag på de kemikalier som nämns i texten. Jag har även skrivit in kemiska beteckningar på olika ämnen så att man vid inköpet kan förvissa sig om att man får rätt ämne. För den late och/eller osäkre akvaristen finns även hänvisningar till olika produkter i zoofackhandeln i den löpande texten.
Materialet är sammanställt från gammal och ny akvarielitteratur, egna och andras erfarenheter, samt från Internet. Internet är en guldgruva för oss akvarister. Där finns otroligt mycket information att hämta om i princip allt som rör vår hobby. I slutet av häftet finns tips på några länkar där man kan börja. Jag berör bara kort de kemiska processer som sker i akvariet. Har du synpunkter på detta så tar jag gärna del av dem. Har du egna praktiska tips som inte finns med i häftet så är jag intresserad av att ta del av dem också.

Innehållsförteckning

Innan du börjar
Innan du förändrar någonting ska du fråga dig varför du gör det. Svaret du bör komma fram till är att fiskar och/eller växter ska trivas bättre. Om de redan trivs så finns det ingen anledning att ändra något. Låt då hellre bli! I princip alla förändringar av akvariemiljön stressar nämligen invånarna i akvariet, och att störa dem så litet som möjligt är i sig en faktor som kan öka deras trivsel avsevärt.
Ibland har man dock inget val. Akvariet är i obalans, fiskarna dör, växterna förtvinar och algerna frodas. Andra gånger vill man få fiskar och växter att trivas ännu bättre för att få en lek eller en blomstängel. Det är vid dessa tillfällen som tipsen kan vara användbara.

Det finns några goda råd som man gör klokt i att följa:
Vattenverken brukar ha blad som beskriver vattnets kemiska sammansättning. Börja med att söka på Internet om vattenverket i din kommun har lagt ut uppgifter om kranvattnets kemiska sammansättning. Man kan även ringa dem och be att de skickar hem dessa uppgifter. Känner du till detta kan mycket vara vunnet.
Välj i största möjliga utsträckning naturliga och långsamma sätt att påverka vattnet. Påfrestningarna för akvarieinvånarna minskar med sådana metoder. I naturen är det sällsynt med verkligt snabba förändringar, och erfarenheten visar att fiskar och djur från sötvatten i de flesta fall har en mycket god anpassningsförmåga till förändringar, om de bara inte går för fort. Några exempel på naturliga sätt att påverka vattnet är osmosfiltrering, som mekaniskt sänker saltinnehållet i vattnet, samt filtrering över torv där olika ämnen långsamt löser sig i vattnet.
Det är viktigt att kunna mäta det du vill förändra. Om du inte kan mäta de förhållanden du vill ändra, så vet du heller inte vilken utgångspunkt du började från, och inte heller om du har lyckats påverka det du ville. Detta kan liknas vid att köra bil med ögonbindel. Det går inte bra helt enkelt. Har du tur överlever fiskarna dina experiment. I zoofackhandeln kan man köpa olika testkit för pH-värde, hårdhet, järn med mera. En del saker är dock svåra, för att inte säga omöjliga, för hobbyakvaristen att mäta till en rimlig kostnad. I sådana fall börjar man förändringen i liten skala, och trappar sedan upp långsamt efter noggrann observation av djur och/eller växter i akvariet.
Man ska dock inte lita blint på testresultat. Flera av de testkit som finns i zoofackhandeln är inte särskilt tillförlitliga. Tillförlitliga tester kan köpas via företag som säljer laboratorieutrustning, men det får tilläggas att de kostar en hel del. Generellt kan sägas att de tester som ger resultat med t ex ett enda färgomslag är bra (t ex KH och totalhårdhet). pH-tester där man jämför olika färger i provet mot en färgkarta är lite sämre, men fungerar oftast hyfsat (för den som inte är färgblind). För ammonium, nitrit, nitrat samt olika tungmetaller (järn, koppar) kan sägas att man bör vara skeptisk till resultaten. Som indikation på olika saker kan de dock fungera hyfsat. Jag vill också poängtera att bara för att ett mätinstrument är digitalt, så behöver det inte alls visa rätt. Digitala mätinstrument har en hel del svagheter, och är inte bättre än hur man sköter sina mätinstrument samt hur noggrant man gör mätningen. Så kallade mätstickor som ger flera värden samtidigt är i praktiken oftast helt värdelösa. Visar de rätt handlar det mer om slumpen.
Förändringar till det sämre går ofta fort, medan förändringar till det bättre ofta tar tid. Ha därför tålamod. För att lättare upptäcka långsiktiga förändringar kan det vara bra att föra dagbok över vad man gör och vad som händer i akvariet. Även ganska små förändringar kan på sikt ge stora resultat. Ett annat bra sätt att dokumentera förändringar är att fotografera sitt akvarium med jämna mellanrum. Att ha en bildserie på samma akvarium som sträcker sig över ett år kan ge bra perspektiv på hur akvariet har utvecklats.

Sammanfattning:
 ta reda på kranvattnets kemiska sammansättning.
 välj helst en naturlig och långsam metod för att påverka vattnet.
 se till att du kan mäta de förändringar du gör.
 lita inte blint på testresultat.
 ha tålamod!
 dokumentera det du gör.


Patrik Rosén, f. 1970. Har haft akvarium till och från sedan barnsben. Tycker om växtakvarier och små fiskar av olika slag. Har sedan länge experimenterat med ändringar av vattenvärden, mest beroende på ett intresse för ”fel” fiskar i förhållande till det kranvatten som funnits tillgängligt.

Olika mått och tumregler skall inte följas slaviskt, utan tjänar mer som indikation på i vilken härad man befinner sig.

Normalbefolkat akvarium:
1 cm fisk per liter vatten för fisk upp till 5 cm.
1 cm fisk per två liter vatten om fiskarna är längre.

Normal belysning (för lysrör):
1 watt/2 liter akvarievatten

Normalt värmebehov:
1/3 - 1/2 watt/liter vatten (i uppvärmda rum).

Normal filtrering:
filtereffekt ca 150 l/timme och filtervolym ca 1 liter, till ett 100 l akvarium (vid normalbefolkat akvarium).

Enheter och omräkningsfaktorer för hårdhet
°dH deutsche Härtegrade =
tysk hårdhetsgrad (1 °dH = 7,2 mg Ca/l)
dGH deutsche GesamtHärte = totalhårdhet
NKH Nichtkarbonathärte = icke-karbonathårdhet
dKH deutsche KarbonatHärte = karbonathårdhet
ppm CaCO3 kalciumkarbonat, parts per million
mg/l CaO kalciumoxid, mg/liter
mmol/l CaO kalciumoxid, millimol/liter
(1 mmol/l CaO = 56 mg/l CaO = 100 mg CaCO3/l)

1 °dH = 10 mg/l CaO = 0,179 mmol/l CaO =17,8 ppm CaCO3  33 µS/cm

Olika definitioner på hårdhet
Icke-karbonathårdhet permanent hårdhet
Sulfathårdhet permanent/kvarstannande hårdhet
Mineralsyrahårdhet permanent hårdhet, innefattar sulfater, klorider, nitrater och fosfater av kalcium och magnesium.
Karbonathårdhet temporär/övergående hårdhet, består av kalcium- och magnesiumvätekarbonat, samt –karbonat.
Alkalinitet mått på vattnets förmåga att neutralisera syror, består främst av vätekarbonat-, karbonat- och hydroxidjoner

Skala för hårdhet i °dH
00 - 2 mycket mjukt
02 - 05 mjukt
05 - 10 medelhårt
10 - 21 hårt
00 >21 mycket hårt

Enheter för ledningstal
µS/cm mikroSiemens per centimeter
mS/m milliSiemens per meter (1 mS/m=10 µS/cm)

Skala för pH
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14
mkt surt surt neutralt basiskt mkt basiskt

pH < 7 är surt (< betyder ”mindre än”)
pH = 7 är neutralt
pH > 7 är basiskt (> betyder ”mer än”)

Temperatur
Celcius Fahrenheit
20° C 68, 0° F
22° C 71, 6° F
24° C 75, 2° F
26° C 78, 8° F
28° C 82, 0° F

Formler, omräkning mellan Celcius och Fahrenheit
Celsius ° = 5/9 (F°-32°)
Fahrenheit = 9/5 C°+ 32°

Exempel
68°F = 5/9 (68-32) = 0,555555 • 36 = 20° C
20°C = 9/5 • 20 + 32 = 1,8 • 20 + 32 = 68°F


Omräkningsfaktorer för olika mått
_________________________________________________________________________
Om du vet: Gångra med: För att få:
Längd:
Millimeter (mm) 0,04 Inch (in, tum)
Centimeter (cm) 0,4 Inch (in, tum)
Meter (m) 3,3 Feet (ft)
Meter (m) 1,1 Yards (yd)
Kilometer (km) 0,6 Miles (mi)
Inches (in) 2,54 Centimeter (cm)
Feet (ft) 30 Centimeter (cm)
Yards (yd) 0,9 Meter (m)
Miles (mi) 1,6 Kilometer (km)

Area:
Kvadratcentimeter (cm2) 0,16 Square inches (sq in)
Kvadratmeter (m2) 1,2 Square yards (sq yd)
Kvadratkilometer (km2) 0,4 Square miles (sq mi)
Hektar (ha) 2,5 Acres
Square inches (sq in) 6,5 Kvadratcentimeter (cm2)
Square feet (sq ft) 0,09 Kvadratmeter (m2)
Square yards (sq yd) 0,8 Kvadratmeter (m2)
Square miles (sq mi) 1,2 Kvadratkilometer (km2)
Acres 0,4 Hektar (ha)

Massa (vikt):
Gram (g) 0,035 Ounces (oz)
Kilo (kg) 2,2 Pounds (lb)
Ounces (oz) 28 Gram (g)
Pounds (lb) 0,45 Kilo (kg)

Volym:
Milliliter (ml) 0,03 Fluid ounces (fl oz)
Liter (l) 2,1 Pints (pt)
Liter (l) 1,06 Quarts (qt)
Liter (l) 0,26 U.S. gallons (gal)
Liter (l) 0,22 Imperial gallons (gal)
Kubikcentimeter (cm3) 16,387 Cubic inches (cu in)
Kubikcentimeter (cm3) 35 Cubic feet (cu ft)
Kubikcentimeter (cm3) 1,3 Cubic yards (cu yd)
Teaspoons (tsp) 5 Milliliter (ml)
Tablespoons (tbsp) 15 Milliliter (ml)
Fluid ounces (fl oz) 30 Milliliter (ml)
Cups (c) 0,24 Liter (l)
Pints (pt) 0,47 Liter (l)
Quarts (qt) 0,95 Liter (l)
U.S. gallons (gal) 3,8 Liter (l)
U.S. gallons (gal) 231 Cubic inches (cu in)
Imperial gallons (gal) 4,5 Liter (l)
Imperial gallons (gal) 277,42 Cubic inches (cu in)
Cubic inches (cu in) 0,061 Kubikcentimeter (cm3)
Cubic feet (cu ft) 0,028 Kubikmeter (m3)
Cubic yards (cu yd) 0,76 Kubikmeter (m3)

Temperatur:
Celsius (ºC) Gångra med 1,8 lägg till 32 Fahrenheit (ºF)
Fahrenheit (ºF) Dra ifrån 32 gångra med 0,555 Celsius (ºC)

Att få igång ett nystartat akvarium
Att starta ett helt nytt akvarium tar tid. Man får räkna med ca fem-sex veckor innan filtret är igång (dvs att filterbakterierna är ordentligt etablerade). Under den första månaden låter man bli att rengöra filtret, man är försiktig med hur mycket fisk man stoppar ner i akvariet och man matar mycket lite. Får man problem med fisken (t ex att de står och hänger i ytan) handlar det ofta om höga nitrithalter. Det hjälper att tillsätta vanligt koksalt, ca en tesked per 10 liter vatten. Detta gör inte att nitriten försvinner, men minskar symptomen. Efter detta byter man vatten.
För att snabbare få igång bakteriekulturen kan man ta en näve smutsigt grus från ett väl inkört akvarium och lägga i det nystartade akvariet. Detta underlättar tillväxten av bakterier som bryter ned skadliga ämnen i akvariet. Några andra sätt för att uppnå samma resultat är att från ett inkört akvarium ta en filterpatron som man vrider ur i det nystartade akvariet och/eller blanda ut det nytappade kranvattnet med några hinkar ”gammalt” akvarievatten. Det finns även bakteriekulturer att köpa i zoofackhandeln, och i de flesta fall fungerar de utmärkt. Följ rekommendationerna på förpackningen.

Hur förändrar jag mina vattenvärden?

Hårdare och mer basiskt vatten
Först en varning: försök aldrig höja hårdheten utan att byta vatten i akvariet innan. Höjs hårdheten i vattnet så höjs pH-värdet också, och har man inte bytt vatten på länge, kan vattnet innehålla stora mängder ammonium, som omvandlas till mycket giftig ammoniak när pH-värdet höjs. Resultatet blir oftast att fiskarna dör. Använd heller aldrig kaustiksoda (natronlut, NaOH) för att höja pH-värdet. Detta höjer nämligen inte hårdheten, utan bara pH-värdet. Dessutom är det mycket lätt att överdosera. När man höjer hårdheten ökar man oftast även vattnets buffertförmåga (alkalinitet), dvs vattnet blir inte lika känsligt för tillsatser av olika syror (en buffert kan beskrivas som en ”stötdämpare”). pH-värdet blir stabilare, och kommer inte att sjunka under 7. I naturen är det oftast så att ett lågt pH-värde är kopplat till mjukt vatten och ett högt pH-värde till hårt vatten. I zoobutiker kan man köpa produkter med pH-höjande effekt, så kallade pH-plus preparat. Det är lite olika vad dessa innehåller, men de har alla en buffrande effekt (vad jag sett hittills).

Tillsats av kalkhaltigt material
Ett knep är att ha kalkhaltigt material (t ex kalksten och flinta) i akvariet. Detta ökar hårdheten och pH-värdet, men relativt långsamt. Kalkhaltigt material kommer inte att höja pH till mer än 7,6. Vill man skynda på processen så ökar hårdheten snabbare med en tillsats av koldioxid i akvariet. Även om koldioxiden sänker pH-värdet, får den också effekten att kalkhaltigt material löser sig snabbare. Man kan lätt pröva om ett material innehåller kalk genom saltsyraprovet (även fosforsyra går bra att använda). Man häller ett par droppar koncentrerad saltsyra på materialet man vill testa. Brusar det upp innehåller det kalk. Saltsyra är mycket frätande och ska därför hanteras varsamt. Använd skyddsglasögon. Skölj med mycket vatten vid hudkontakt och skydda ögonen mot stänk!

Kalciumkarbonat (CaCO3)
Man kan också använda sig av kalciumkarbonatpulver för att höja hårdheten. Pulvret ska köpas i så ren form som möjligt. Det ska inte hällas direkt i akvariet. Till en höjning om 1 °d GH och KH i 100 liter vatten behövs ca 2 g kalkpulver, om pulvret löser sig fullständigt i vattnet. Man fyller en hink med 3-5 liter vatten och häller sedan i så mycket pulver som man behöver (enligt ovan: 2 g kalkpulver till 100 liter vatten för en höjning om 1 °d). För att kalkpulvret ska lösa sig i vattnet så sätter man ned en utströmmare med koldioxid (CO2) i hinken. Utan CO2 kommer endast mycket lite av pulvret att lösa sig. När pulvret är fullständigt upplöst har man 3-5 liter extremt hårt vatten, som man försiktigt kan hälla i akvariet. Mät pH noga och håll akvariet under uppsikt - koldioxiden kan frigöras igen i akvariet och fiskarna kan få andningsproblem. Det preparerade vattnet bör användas genast. Om man låter det stå, kommer CO2 att försvinna ut i luften och kalkpulvret fälls ut i fast form igen. Hårdheten i vattnet sjunker.

Kalkvatten
Kalkvatten höjer hårdheten och pH-värdet. Det används ofta av saltvattensakvarister. Kalkvatten får man genom att lösa kalciumoxid (CaO) eller kalciumhydroxid (Ca(OH)2) i sötvatten. Kalciumoxid är ett fast, något klimpigt, vitt ämne. Det är säkrast att använda så ren kalciumoxid som möjligt för att undvika att skadliga föroreningar, t ex metaller, tillförs. Teoretiskt sett skall 1,7 g kalciumoxid kunna lösas per liter vatten. När man blandar detta sker en kraftig värmereaktion, varför det är nödvändigt att använda plastbehållare vid tillblandningen. Reaktionen blir inte lika kraftig om man använder kalciumhydroxid, vilket därför rekommenderas (även om det är dyrare). Det kan ta upp till ett par dagar innan all kalciumhydroxid har löst sig i vattnet. Lösningen får en karbonathårdhet på ca 100 och ett pH-värde kring 12. Tillsätter man för mycket kalkvatten på en gång kan chockeffekter uppstå hos invånarna i akvariet. Därför är det bäst att droppa i det lite grann varje dag. Använder man kalkvatten kommer pH ofta att hamna kring 8,6.

Kalciumklorid
Det effektivaste sättet att höja kalciumhalten i ett akvarium är att tillsätta kalciumklorid. Detta höjer även kloridhalten rätt mycket (ca 12,6 ppm för varje grad GH) (observera att klorid inte ska förväxlas med klor). Även små mängder höjer kalciumhalten avsevärt. Lös först kalciumkloriden i avsaltat vatten. Dosera alltid mycket försiktigt. Test av kalciumhalten går inte att göra med vanliga hårdhetstest, ett speciellt test för kalcium måste inskaffas. Det måste till rätt mycket kalciumklorid innan pH-värdet ändras, varför pH-mätningar inte är ett bra sätt att testa detta på.

Bikarbonat
Bikarbonat är enkelt att använda, och är den metod jag rekommenderar att använda. Man kan även få hårdare vatten genom att tillsätta bikarbonat (eg natriumbikarbonat). Det har många bra egenskaper och är svårt att överdosera. Detta höjer även pH-värdet till ca 8,5 - 9,0. Blanda ut bikarbonatet i en liter ledningsvatten innan du häller det i akvariet. En bra utgångspunkt är att tillsätta ca 30 gram bikarbonat till 100 liter vatten. Mät dig fram till rätt mängd med ett vanligt KH-test. Den närmsta tiden efteråt gör man också täta kontroller för att se om pH-värdet ligger stabilt.

Tanganyika- och Malawivatten
Ciklider från de stora afrikanska sjöarna tolererar en mängd olika förhållanden och är mycket anpassningsbara. De trivs dock bäst i medelhårt till hårt vatten med ett pH-värde mellan 7.5 – 8,5. Generellt kan sägas att sjöciklider oftast fungerar alldeles förträffligt med vanligt kranvatten. Har man låg karbonathårdhet (KH på tre eller under), rekommenderas buffring av vattnet med bikarbonat. KH bör ligga på minst 5-6 grader, gärna lite över. Ett annat enkelt knep för att öka sjöciklidernas trivsel är att använda vanligt salt i en dosering av ca en deciliter per hundra liter vatten.
Tanganyikasjön är enormt stor och vattnets kemiska sammansättning varierar för olika delar av sjön. Den kemiska sammansättning som akvarister har nytta av att känna till rör de övre 20 meterna av sjön och ligger en bra bit från närmsta flodmynning (flodvattnet kan lokalt ändra vattnets sammansättning kraftigt). PH i Tanganyikasjön ligger mellan 7,3 – 8,0 och i Malawisjön ligger det mellan 7,7 – 8,6. DH ligger för Tanganyikas räkning 10 – 12 dH (motsvarande 150 – 200 mg/L CaCO3) och för Malawisjön mellan 6 – 10 dH. Man kan konstatera att det rör sig om hårt vatten, men inte så hårt som många akvarister verkar tro.
Tanganyikasjön har en otroligt komplicerad kemisk struktur beroende på de bergarter som finns runt sjön, vilket ger vattnet en mycket märklig blandning av anjoner och katjoner. Det är mycket svårt och dyrt att helt och hållet efterlikna det naturliga vattnet i Tanganyikasjön och det är egentligen bara att konstatera att det inte lönar sig att försöka framställa vatten som efterliknar naturen i det fallet.
Att vattnet i Tanganyikasjön är mycket svårt att efterlikna i akvariet gör nu inte så mycket. En del studier av Tanganyikaciklider visar att de fungerar bättre, blir större, leker lättare och med större kullar som överlever i större utsträckning om vattnet i akvariet är mer likt Malawisjöns vatten. Om man vill kan man ha i lite jodfritt koksalt i sitt Tanganyikaakvarium, eftersom Tanganyika innehåller en ovanligt stor andel natrium.
Tanganyikasjön har också mycket stabila vattenvärden och beter sig inte på samma sätt som andra sjöar. Djupvattnet är t ex helt anaerobiskt, dvs saknar syre. Malawisjön har en betydligt enklare kemisk struktur som i stor utsträckning går att efterlikna i akvariet.


Some easy sources of various compounds are:

"Gravel"--non safe, riverine (river washed) gravel--CaCO3 and/or MgCO3, kalciumkarbonat, magnesiumkarbonat

Gypsum: CaSO4.2H2O (two waters) --or-- Anhydrite CaSO4 (no waters)
Dolomite: MgCO3


75 liter kranvatten (20 gallon)
2 matskedar magnesiumsulfat
1 tesked Seachem Marine buffer

1 matsked magnesiumsulfat
1 tesked havssalt
1 tesked natriumbikarbonat
per 20 liter destillerat/osmosvatten

Vikt
22 gm NaHCO3 (baking soda, grocery store) natriumbikarbonat
12 gm KCl ("No salt", grocery store) kaliumklorid
24 gm MgCO3 (magnesium carbonate, chem supply house) magnesiumkarbonat
6 gm MgCO3+CaCO3 (Dolomite-Limestone, garden supply) dolomit, kalksten

Fungerar bra både att blanda det torra pulvret, eller lösa upp det i en stamlösning
Varför magnesiumsulfat? Jo, det är billigt och finns i livsmedelsbutiker (?). Det höjer GH, men inte KH, eftersom det är sulfat och inte karbonat. De flesta kommersiella blandningar innehåller magnesium sulfat.
Natrium (sodium) är också en viktig jon i Tanganyikasjön, och detta tillsätts genom jodfritt koksalt.

Mjukare och surare vatten
Försök aldrig sänka pH-värdet i ett akvarium som innehåller vanligt ledningsvatten, om ledningsvattnet inte är mjukt från början. Ledningsvatten har ofta en betydande hårdhet och man kommer inte att uppnå önskad effekt, utan utsätter istället fiskarna för förgiftning, eftersom stora mängder koldioxid frigörs. Olika salter kan även fällas ut, beroende på vilken syra du använder. Det vatten du vill syra (göra surare) måste alltid vara relativt mjukt, mellan 3-6 °dH är lagom. Vill man syra och avhärda hårdare vatten är det klokt att göra detta i en vanlig hink eller dunk och byta ut vattnet i akvariet efterhand. Vill man sänka pH-värdet är det oftast inte syrning som behövs, utan avhärdning. I hårt vatten kommer inte pH-värdet att sjunka annat än tillfälligt. Att ha kalkhaltigt material i akvariet är självfallet inte bra om man vill ha mjukt vatten. Kalkinnehåll testas enkelt med saltsyraprovet (se ovan). Av olika anledningar är det inte bra att ha ett mjukare vatten än 3 °dH, bland annat för att vattnet blir känsligt för snabba förändringar i pH-värdet. Snabba pH-svängningar kan påverka både fiskar och växter negativt och dessutom trigga alger att börja växa. Även fiskar som vill ha mjukt vatten trivs alldeles utmärkt vid en hårdhet på 3 °dH, eller strax över. Har man mjukare vatten än 3 °dH kan torvfiltrering (se nedan) ha en stabiliserande inverkan på pH-värdet. I akvariebutiker finns det även så kallade pH-minus preparat, som ofta tillför vattnet en ny buffert (ofta fosforbaserat) så att pH-värdet dels ska sjunka och dels hållas stabilt där. Jag är osäker på om dessa preparat även sänker hårdheten på vattnet.

Kokat vatten och regnvatten
Kokning av vatten och insamling av regnvatten är generellt inte bra metoder att använda för att få mjukare vatten. Att koka vatten är tidsödande, oekonomiskt och dessutom avhärdas det inte i någon större utsträckning (man ser ofta detta tips i äldre akvarielitteratur). Regnvatten är ofta förorenat. Bor man långt från en storstad kan man dock samla in regnvatten i regntunnor under stuprören, som man sedan filtrerar noga över aktivt kol. Man bör låta det regna en stund innan man börjar samla in vatten, så att regnet hinner skölja bort smuts och diverse oönskade ämnen från rännor och tak. Metoden är inte tillrådlig om man har tjärtak.

Osmosfilter
Det enklaste sättet att få mjukare vatten är också det dyraste. I välsorterade akvariebutiker finns det idag filter att köpa som fungerar enligt principen om omvänd osmos (eng. reverse osmosis). De kostar runt 2000 kronor. Osmosfilter ska inte installeras i akvariet, utan kopplas istället till kallvattenledningen. De brukar normalt kunna producera ca 50-100 liter avhärdat vatten per dygn beroende på kapacitet och ledningsvattnets hårdhet. Samtidigt produceras minst lika mycket spillvatten (med högre hårdhet än ledningsvattnet). I princip tar sådana filter bort mellan 90-98% av de ämnen som finns lösta i kranvattnet. Därför är det ofta klokt att blanda upp osmosvattnet med lite vanligt ledningsvatten. Observera att klor inte försvinner om man inte har ett filter för aktivt kol tillsammans med osmosfiltret. Detta är dock standard på en del filter och kan köpas till för andra. Alternativt bygger man ett filter med aktivt kol själv, se nedan. Membranet i ett osmosfilter bör bytas varje år, och tillhörande kolfilter ca 3 gånger per år. Osmosfiltrering är en helt mekanisk filtrering och rekommenderas därför om du inte vill använda dig av kemikalier för att påverka vattenvärdena.

Jonbytarfilter
Med ett jonbytarfilter kan man om man är noggrann få fram i princip helt avsaltat vatten, med ledningsförmåga mellan 0,05-5 µS/cm. Sådant vatten är dock farligt för många fiskar och bör blandas ut med ledningsvatten. Det är denna metod man använder för att få fram kemiskt rent vatten. Jag tänker inte gå igenom delavsaltning och neutralbyte, utan endast total avsaltning. För en uttömmande redogörelse om jonbytare, se Krauses ”Handbuch Aquarienwasser”.
Jonbytarfilter går att bygga själv, även om det är lite komplicerat. Som filterbehållare kan man t ex använda rör av PVC-plast. Använder man så kallade indikatorhartser (vilka ändrar färg i takt med att de förbrukas) så kan man istället använda rör av akrylglas. Rören ska för bästa effekt vara smala, absolut minst tre gånger så långa som diametern, gärna längre. I topp och botten försluter man rören med lock och slanganslutningar. För att inte de små hartskulorna ska spolas ut måste man innesluta filtermassan med antingen ett par filtbitar eller genomborrade PVC-skivor täckta med perlonvadd (filtervadd). Rören ska endast fyllas till hälften med filtermassa, så att man kan genomspola filtermassan utan att hartskulorna virvlar ut. Filtermaterialet gror nämligen regelbundet igen. Hartserna slutar fungera om de torkar ut, och luftbubblor i rören är inte bra. Håll därför alltid filtermassan fuktig. Låt aldrig vatten varmare än 40° C komma i kontakt med jonbytarmassan.
Ledningsvattnet ledes först långsamt genom en stark katjonbytare (t ex Lewatit S100 eller Lewatit S100G1), som byter ut alla katjoner mot vätejoner. Det extremt sura vatten som kommer ut leds sedan direkt genom en starkt basisk anjonbytare (t ex Lewatit MP600MB), vilken byter ut samtliga anjoner i vattnet mot hydroxidjoner. Då bildas rent vatten. Av ekonomiska skäl kan man istället använda en svag anjonbytare (t ex Lewatit MP62). Denna har en större kapacitet. En akvaristisk nackdel är att kolsyran då inte avlägsnas, vilket gör att man måste lufta vattnet tills pH-värdet stiger till 7 innan man kan använda det. Det är av många olika anledningar inte någon god idé att använda jonbytarmaterial i ett ytterfilter till akvariet. Behandla alltid vattnet för sig. Det finns även andra fabrikat på jonbytarmaterial som Permutit och Wolfatit.

Bild: principskiss jonbytarfilter

Kapacitet
1 liter stark katjonbytarmassa med efterföljande 1 liter stark anjonbytarmassa eller 1,3-1,4 liter svag anjonbytarmassa kan avsalta ca 4000 hårdhetsliter. Exempel: har ledningsvattnet en hårdhet av 15 °dH, så följer att man kan totalavsalta ca 270 liter vatten (om genomström-ningshastigheten inte överstiger 0,4 liter per minut). Kloraminer (se nedan) försvinner inte i jonbytarfilter.

Regenerering
De båda jonbytarna måste kopplas isär och laddas var för sig. Till 1 liter Lewatit S100 eller S100G1 använder man 2 liter 10%ig saltsyra (HCl), som man låter rinna igenom katjonbytarfiltret i ca 20 minuter. Sedan sköljer man ur saltsyran med 10-15 liter ledningsvatten under ca 20-30 minuter.
Till 1 liter Lewatit MP600MB använder man 2 liter 7%ig natronlut (NaOH) som man låter rinna genom anjonbytarfiltret i ca 20-30 minuter. Sedan sköljer man ur resterna av natronluten med ca 15 liter vatten under en tid av 30-40 minuter. Sköljvattnet för anjonbytaren får endast innehålla vätejoner, då anjonbytaren annars blir obrukbar! Det går bra att använda sköljvattnet från katjonbytaren. Av samma orsak skall man endast använda helt avsaltat vatten för att späda ut natronlutlösning. Dessa råd gäller oavsett fabrikat av jonbytarmaterial.
Till 1,4 liter Lewatit MP62 använder man 3 liter 3%ig natronlut (NaOH) som man långsamt låter rinna genom anjonbytaren i 20-30 minuter. Sedan sköljer man ur resterna av natronlutet med ca 15 liter vatten under en tid av 60 minuter. För sköljvattnet gäller samma råd som ovan.
Saltsyra och natronlut kan man beställa färdig i olika koncentrationer antingen på apoteket eller hos färghandlare. Ska man förtunna lösningarna använder man avsaltat vatten. Så kallad ”teknisk kvalitet” räcker gott för våra syften. Vill man framställa en 3%ig natronlutlösning med hjälp av pulver, så häller man i 30 g pulver i 1 liter avsaltat vatten. Observera att man alltid ska hälla pulvret i vattnet och inte tvärtom.

Det är inte bra att hälla använd saltsyra eller natronlut direkt i vasken, då båda är starkt frätande. Om man blandar dem först så neutraliserar de delvis varandra. Korrosionsskador i vattenledningssystemet är dyra att åtgärda. Det är bättre att lämna in förbrukade kemikalier till kommunens sopstation eller motsvarande. Några säkerhetsråd är att aldrig röka eller äta när man använder kemikalier och att endast använda glas eller plastbehållare som är kemikaliebeständiga. Vid hudkontakt eller stänk ska man genast skölja med mycket vatten - använd handskar! Någon form av skyddsglasögon är bra att ha - stänk i ögonen kan ge obotliga synskador! Bra ventilation är också fördelaktigt, då saltsyra och natronlut kan ”sticka” i luftvägarna.

Buffert för surt vatten
Ett problem med surt vatten brukar vara att hålla pH-värdet stabilt. Hårt och medelhårt vatten står emot kraftiga pH-ändringar eftersom karbonatet i vattnet fungerar som en buffert (”stötdämpare”) mot syror. I mjukt och surt vatten finns för lite karbonat för att detta ska fungera. Det finns dock andra ämnen som fungerar på samma sätt i surt vatten, dvs håller pH-värdet stabilt vid tillsats av karbonater. Fosfat är ett sådant ämne. Tyvärr ger ett överskott av fosfat lätt upphov till algproblem. Tillsats av torv brukar ofta ge ett stabilare pH-värde i surt vatten. I amerikanska akvarietidskrifterhar jag sett reklam för syra-buffertar som inte innehåller fosfat, men jag har ännu inte fått klarhet i vad dessa innehåller och om de går att köpa i Sverige.

Oxalsyra och fosforsyra
Man kan få ett mjukare vatten (avhärda) med hjälp av oxal- eller fosforsyra. Detta fungerar bra i de flesta typer av vattenledningsvatten och är relativt billigt. Oxalsyra är ett fast, vitt sockerliknande ämne. Fosforsyra köper man flytande. Ingen av syrorna ska tillsättas direkt i akvariet. Man behandlar vattnet för sig och byter sedan ut vattnet i akvariet mot det syrabehandlade vattnet som vid vanliga vattenbyten. Jag tar bara upp oxalsyra som exempel, men man går tillväga på samma sätt med fosforsyran.
För att få en stamlösning så löser man ett hekto oxalsyra i en liter vanligt ledningsvatten. Är vattnet hårt bildas ett vitt ”pulver” (fällning) i flaskan. Den är utan betydelse. Innan man börjar måste man räkna ut hur mycket oxalsyralösning man ska använda. Man tar en liter vanligt ledningsvatten och tillsätter några milliliter oxalsyralösning. Sedan rör man om noga och mäter hårdheten med vanliga hårdhetstest (både total- och karbonathårdhet). Om man är nöjd med värdet är det lätt att räkna ut hur många milliliter syra man ska använda till 10 liter vatten, osv. Är man inte nöjd, gör man om försöket med mer eller mindre syra, rör om och mäter igen. Man kan förbehandla stora kvantiteter vatten åt gången. Behållaren bör vara av glas eller plast (inte metall). Man mäter upp rätt mängd oxalsyra för den vattenmängd man vill avhärda och häller i detta i ledningsvattnet under kraftig omrörning. Detta ska då bli starkt mjölkfärgat. Den vita fällningen sjunker normalt till botten inom ett dygn och man kan då suga upp det klara vattnet med hjälp av en vanlig slang som hävert.
Om man har mätt upp oxalsyramängden noga kommer det behandlade vattnet att vara mycket surt (pH mellan 3 och 4). Detta vatten måste först luftas innan det kan användas, eftersom det innehåller stora mängder koldioxid (den frigörs vid utfällningen). Man kan få lufta vattnet i upp till ett dygn för att få bort koldioxiden. När man anser genomluftningen klar mäter man pH-värdet. Är vattnet fortfarande för surt får man blanda ut det med ledningsvatten. För att slippa den tidsödande efterjusteringen kan man nästa gång använda mindre oxalsyra. Med denna behandling kan man enligt J.J. Scheel i ”Akvarium som hobby” avlägsna upp till 75% av vattnets lösta salter.

Syrning med fosforsyra
Om man vill ha pH-värden under eller väsentligt under pH 6 fodras syrning. Man kan sänka pH-värdet genom att syra vattnet med fosforsyra, vilken har många gynnsamma egenskaper. Detta är inte någon speciellt stark syra, men man behöver i de flesta typer av vatten inte tillsätta några större mängder för att sänka pH-värdet dit man vill. Först en varning: häll aldrig koncentrerad syra direkt i akvariet! Gör först en stamlösning, genom att blanda 7 milliliter koncentrerad fosforsyra med en liter avsaltat vatten. Häll alltid syran i vattnet, och inte tvärtom. Använd sedan inte mer än 1 milliliter av denna stamlösning per liter akvarievatten. För syrning av akvarier som redan har mjukt och surt vatten använder man en stamlösning om 5 milliliter av den starka stamlösningen till en liter avsaltat vatten. Vill man syra ända ner till pH 3,6 är det klokt att bara tillsätta halva mängden syra i akvariet, vänta i tolv timmar och sedan tillsätta resten. För att räkna ut hur mycket fosforsyra man ska tillsätta går man tillväga på samma sätt som när man räknar ut tillsatsmängden för oxalsyra, men mäter istället med ett pH-test. Notera att pH 3,6 ligger under gränsen för vad många pH-test kan mäta. Observera att om du förbereder vatten till ett delvattenbyte, så ska mängden syra beräknas på mängden vatten du byter, och inte på akvariets totala volym!
Om akvariet innehåller stora mängder torvpartiklar kommer detta att motverka sänkningen av pH. Efter ett par dagar har pH stigit till det ursprungliga värdet. Syrningen måste då upprepas, eventuellt flera gånger tills surhetsgraden håller sig där man vill ha den. Har man ett torvfilter kan man behandla torven för sig, t ex i en stor hink. Man syrar under omrörning med den starka stamlösningen och mäter pH t ex varje timme, tills vattnet i hinken har det pH-värde som önskas (efter flera mätningar).

Kaliumdivätefosfat
Man kan även använda kaliumdivätefosfat (KH2PO4) för att syra vattnet. Med detta tillför man två ämnen (kalium och fosfor), som ibland saknas i akvarievattnet och som är viktiga gödningsämnen för växterna. Något man bör komma ihåg är att fosfor även är ett viktigt gödningsmedel för alger. Det negativa med kaliumdivätefosfat är att man inte kan sänka pH-värdet väsentligt under 5 och att kalium under vissa förhållanden kan vara ganska giftigt för vissa fiskar. Om det finns natrium i vattnet upphäver detta kaliums giftverkan. Natrium blir kvar i oxalsyrabehandlat vatten, varför man kan använda kaliumdivätefosfat i detta. Man löser 10 gram av ämnet i 1 liter avsaltat vatten för att få en stamlösning och räknar sedan fram tillsatsmängden på samma sätt som för oxalsyra.

Torv
Torv har många bra egenskaper som gör den lämplig att använda vid behandling av akvarievatten. En del torv sänker hårdheten i vattnet och gör det samtidigt något surare. De flesta sorters torv avger olika humusämnen till vattnet, vilket kan stimulera många tropiska fiskar till lek, öka deras trivsel, stabilisera pH-värdet och även ge ett visst skydd mot sjukdomar. Det kan även vara gynnsamt för växtligheten i akvariet. Torv kan köpas billigt i stora balar hos handelsträdgårdar. Ofta tillsätts gödning i någon form i sådan torv, så se till att köpa ren torv helt utan tillsatser.
En liter tjockt packad torv i ett filter av något slag kan sänka hårdheten (både den permanenta och karbonathårdheten, enligt Krause) ca 5 °dH i 50 liter vatten. Man ska komma ihåg att torv är ett naturmaterial, varför torvens egenskaper kan variera kraftigt beroende på härkomst och förbehandling. Ett enkelt test är att stoppa en handfull torv i en halvliter avhärdat (avsaltat) vatten och mäta pH-värdet efter ett par timmar. Efter två timmar ska pH-värdet ha sjunkit under 4,5 om torven är bra. pH-värdet får inte stiga nämnvärt ens om vattnet genomluftas. En del torvtyper färgar vattnet gulaktigt, men detta säger ingenting om ifall torven är bra eller inte. Ett enkelt sätt att använda torv är att stoppa den i en avklippt nylonstrumpa direkt i akvariet, eller om man inte vill att den ska synas, i ett ytterfilter. Att ha torven i ett filter är effektivare än att lägga den direkt i akvariet. Man kan även tillverka ett separat torvfilter med hjälp av en burk eller hink, se skiss nedan.
Om man vill ha särskilt surt vatten t ex till regnskogsakvarier, så kan torven förbehandlas innan den läggs i akvariet. Observera varningen ovan; använd inte denna metod i akvarier med hårt vatten! Förbehandlingen sker bäst i en plasthink. Man häller i så mycket vatten att torven och vattnet efter omrörning bildar en tunn gröt. Därefter tillsätter man lite utspädd saltsyra och rör om tills vattnets surhet efter flera minuters omrörning är konstant. pH-värdet bör ligga något under det värde man vill ha, vilket kontrolleras genom mätning. Sköljvattnet hälls bort, och torven kramas ur (enkelt i ett stycke tyg). Torven kan användas omedelbart, men om man vill kan man först skölja den i mjukt vatten. Istället för saltsyra kan man använda fosforsyra (se ”Syrning med fosforsyra”).

Svartvatten
En del fisk- och växtarter lever i naturen i svartvatten med mycket låga pH-värden, och det kan vara intressant att försöka återskapa detta i akvariet. Det finns några olika sätt att skapa sitt eget svartvatten. När du laborerar med svartvatten och olika sätt att framställa detta, är det ett gott råd att mäta pH-värdet ofta. Det kan sjunka mycket kraftigt om du har mjukt vatten som utgångspunkt. Låga pH värden (pH 3-4) kan vara dödligt för många organismer i våra akvarier, inte bara fiskar och växter. Om till exempel många snäckor dör samtidigt, så blir vattnet förorenat vilket ytterligare kan påverka fiskar och växter. Även de bakterier som bryter ned kväveföreningar till nitrat slås ut vid låga pH-värden, med försämring av vattenkvaliteten som följd. Filtrering i akvarier med låga pH-värden sköts enklast med växter (se nedan under Filtrering).
Ett sätt att framställa svartvatten är att koka torv och sedan sila bort torvpartiklarna. Använd aldrig aluminiumkastrull för detta, aluminium är mycket giftigt vid låga pH-värden. Det vatten man får kvar är mycket brunfärgat och används för att späda ut kranvattnet till önskat pH-värde och färg. Torven går efter detta att använda som bottenmaterial om man vill (se ”Torv som bottenmaterial”). Det går även att ta en hink vatten och lägga i en massa torv och låta blandningen stå under några dagar för urlakning. Om man vill kan man leda ner luft via en luftslang för att hålla blandningen i rörelse. Urlakningen går något fortare då. Om man inte störs av torvpartiklarna så går det även bra att lägga torv direkt i akvariet. Då gäller rådet att mäta pH i dubbel bemärkelse. Det kan vara svårt att få torven att sjunka om den inte är kokad. Torven innehåller luft som försvinner vid kokning.

Löv och alkottar
Har man mjukt vatten i akvariet och fiskar som trivs med detta, så kan man ha ek- eller boklöv på botten. Löv från andra träd fungerar också, men bryts oftast ner mycket snabbt vilket kan leda till problem. Löven plockas på hösten när träden fällt bladen, och kokas/skållas en kort stund för att döda eventuella bakterier samt för att bladen ska sjunka. Bladen läggs i akvariet eller filtret, och kommer när de bryts ned att frigöra ämnen som ökar trivseln för mjukvattenfiskar och flertalet växter. De ger en mycket dekorativ effekt på botten i regnskogsakvarier. Det är intressant att notera att många sugmalar gnager på bladen och på grund av detta kan komma i lekkondition. Räkor brukar också gilla att äta bladen.
Alkottar har visat sig ha en mycket kraftig avhärdande förmåga. Dessutom sänker de pH-värdet något. Man kan börja samla in dem på hösten (innan de aktiva ämnena har hunnit urlakats av vinterregn) och använda dem direkt som de är eller skålla dem snabbt för att ta död på bakterier. Låt dem inte ligga för länge i hett vatten – då minskar förmågan att avhärda vattnet. En handfull kottar i en nylonstrumpa direkt i akvariet eller i ett ytterfilter räcker bra till tvåhundra liter medelhårt vatten.
Bild: alkottar
Något som kan vara bra att känna till är att humusämnen (-syror) eller för den delen vilken svag syra-anion som helst kan orsaka felaktigt höga karbonathårdhetsvärden för en del hårdhetstest.

Koldioxid
Att tillföra små mängder koldioxid under kontrollerade former (se under ”Koldioxid”) är ett sätt att sänka pH-värdet något, vilket även växterna uppskattar mycket. Man ska dock komma ihåg att om man flyttar växter från ett akvarium med koldioxidgödning till ett utan, så kan de gå ner sig. Det samma gäller om man prövar med koldioxid i sitt akvarium en tid och sedan slutar.

Standardvatten (efter Hückstedt)
Vill man vara helt säker på vad akvarievattnet innehåller kan man använda sig av standardvatten. Det är en relativt komplicerad metod, som bland annat kräver tillgång till en känslig våg. Anskaffningskostnaderna för kemikalierna är också i inledningsskedet ganska höga. Man bör se till att få så rena kemikalier som möjligt (sk laboratoriegrad). Utgångspunkten är helt avsaltat vatten (se ”Osmosfilter” eller ”Jonbytarfilter”). I detta vattnet löser man sedan upp olika salter som de flesta sötvattensfiskar och växter trivs med. För varje liter vatten man vill göra i ordning, så löser man upp nedan angivna mängder av följande ämnen:

32.73 mg kalciumsulfat (CaSO4.2H2O)
11.73 mg magnesiumsulfat (MgSO4)
08.73 mg kalciumklorid (CaCl)
13.20 mg natriumvätekarbonat (natriumbikarbonat, NaHCO3)
03.33 mg kaliumvätefosfat (KHPO4)
00.05 mg Cheloplex III, Komplexon III eller Titriplex III*
01.00 mg Järncitrat

* Detta är varunamn på produkter som innehåller etylendiamintetraättiksyra, EDTA. Man bör använda EDTA i form av natriumsalt, Na-EDTA.
Man bör även tillsätta någon typ av spårämnen, förslagsvis i form av någon växtnäring. Vill man ha humusämnen i vattnet så kan man tillsätta lite torv eller torvextrakt. Standardvatten har en låg karbonathårdhet (kring 1 ° dH). Vill man ha hårdare vatten kan man tillsätta extra kalcium- och magnesiumsulfat (upp till 10-15 °dH) och även 100-200 mg/l natriumklorid (jodfritt koksalt). Det går även bra att använda sig av de metoder för hårdare vatten som beskrivs ovan.

Standardvatten (efter Anderson and Hsu)
Det finns ett enklare recept på standardvatten. Utgångspunkten är även här helt avsaltat vatten, t ex osmosfiltrerat vatten och man behöver fortfarande tillgång till en känslig våg. Per liter vatten löser man:

48 mg natriumvätekarbonat (natriumbikarbonat, NaHCO3)
30 mg kalciumsulfat (CaSO4.2H2O)
30 mg magnesiumsulfat (MgSO4)
02 mg kaliumklorid (KCl)

Det framställda vattnet får om man mätt upp kemikalierna noggrant ett pH mellan 7.2 - 7.5, en hårdhet mellan 3 - 4 °dH, alkalinitet mellan 1 - 2 °dKH och en ledningsförmåga mellan 108 - 140 µS/cm.

Klor och kloraminer
I akvariet finns det sällan eller aldrig något klor, det försvinner efterhand när vattnet cirkulerar i akvariet. Ett undantag kan vara om vattenverket i din kommun utöver klorgas/klordioxid tillsätter ammoniumsulfat till dricksvattnet. Detta gör att det bildas kloraminer som inte går att lufta ut. Detta kommer alltså att finnas kvar i akvarievattnet och långsamt släppa sitt klorinnehåll. Kloramin kan vara dödligt för fiskar redan i låga koncentrationer. Använder din kommun denna kloreringsmetod är det klokt att dels använda ett vattenberedningspreparat (det finns ett flertal att välja på i zoobutikerna), natriumtiosulfat eller askorbinsyra (se nedan), och dels inte byta mer vatten än 20-25% av akvariets volym i veckan. Finns det höga halter av kloramin i vattnet eller om man har känsliga fiskar bör man dessutom filtrera vattnet över aktivt kol (se ”Filter för aktivt kol”).

Mätning av klor
För att mäta klor kan man köpa klortest för mätningar i swimmingpool. Dessa test börjar visserligen ge utslag först vid en för fiskar dödlig nivå, men man kan modifiera mätningen lite. I stället för att mäta i det medföljande mätröret, så tar man ett smalt glasrör (förslagsvis ett provrör) med genomskinlig fot, ca 15-20 cm högt. I detta häller man vattnet som ska provas och tillsätter motsvarande mängd reagens för den volym vatten man har. Om man nu håller röret ovanför ett vitt underlag och kikar ned genom dessa 15-20 cm vatten, så kan man om vattnet innehåller klor se en liten färgskiftning, som hade varit för svag att se i ett tunnare vattenskikt. På detta sätt kan man enligt Krause påvisa klorkoncentrationer ända ned till 0,01 mg/l. Mätningen blir inte exakt, men är bättre än inget.

Luftning
Ett enkelt sätt att minska klorhalten är att tappa upp vattnet i en hink med hjälp av duschslangen. Man håller duschen någon meter över hinken och fyller den på så sätt. Vattnet blir då genomluftat vilket minskar klorhalten kraftigt. Ofta känner man en svag klorlukt när man gör detta. Klorhalterna i ledningsvattnet kan variera från dag till dag. Tycker man att det luktar mycket klor när man tappar upp vatten för ett vattenbyte, så kan man helt enkelt vänta med att byta vatten till dagen efter. Kloraminer går dock inte att lufta ut, så kolla med vattenverket i din kommun vilken form av klor de tillsätter.

Natriumtiosulfat
Har man bråttom kan man kemiskt ta bort klor genom att tillsätta natriumtiosulfat (Na2S2O3). Detta är om jag förstått det rätt även huvudbeståndsdel i många vattenberedningspreparat, typ Aquasafe. Man blandar först till en stamlösning genom att lösa 25 gram natriumtiosulfat i 1 liter vatten. Den rätta doseringen kan man mäta sig fram till med ett klortest. Man bör vara noggrann. Visserligen är ett överskott av natriumtiosulfat inte lika farligt som klorrester i vattnet, men helt klart inte önskvärt. Om 100 liter vatten innehåller 0,2 mg/l klor, så räcker 5-6 ml av stamlösningen för att oskadliggöra detta. Anders Cassel rekommenderar i sin bok ”Killis” en dosering på 1 g natriumtiosulfat till 10 liter vatten.

Askorbinsyra
Man kan även tillsätta lite askorbinsyra (C6H8O6, C-vitamin) till vattnet om man vill få bort klor. Detta rekommenderas ibland av vattenverket till personer som är extremt känsliga för klorrester i dricksvattnet. Det räcker med mycket lite askorbinsyra, ca en knivsudd per liter vatten. Jag har ingen uppgift på exakt dosering. Askorbinsyra torde inte vara farligt för fiskarna i dessa koncentrationer (snarare tvärtom), då det är en svag organisk syra. Om vattnet dessutom är relativt hårt (över 6°dH), kommer syran snart att neutraliseras. Notera att askorbinsyran även kan sänka pH-värdet något. Askorbinsyra köper man lättast i en vanlig livsmedelsbutik. Kolla bland kryddhyllorna, det står oftast där.

Aktivt kol

Bakteriehämmande medel

Scheels lösning
När man odlar fisk är det bra att hålla låga bakteriehalter både före, under och efter leken. Det finns olika sätt att göra detta på. Jag tar enbart upp en lösning som kallas Scheels lösning. Denna stamlösning används ibland av killioter för att förvara ägg till kläckning, men går även att använda i andra sammanhang när man vill förhindra bakterier av olika slag att angripa nylagd rom. De ägg som inte har befruktats eller är angripna av bakterier färgas svagt gröna, och de kan då lätt plockas bort. Låt ett apotek blanda till följande stamlösning:

Euflavin 2,5 gram
Metylenblått 2,0 gram
Destillerat vatten 1000 gram (1 liter)

Av denna stamlösning använder man sedan 1 milliliter per liter vatten för att hålla bakteriehalterna nere efter att fiskarna har lekt.

Desinficering av växter till lekakvarium
Om man vill odla fisk som är känsliga mot bakterier och infusorier i vattnet, så kan man skölja lekväxterna i ett alunbad först. En rågad tesked alun löses upp i en liter vatten. I detta bad så låter man växterna ligga i fem minuter och sköljer dem sedan grundligt i rinnande vatten. Sedan är de klara att använda. Alun dödar även snäckor och planarier, som kan vara ett verkligt problem vid odling, i och med att de äter rommen.
Man kan även desinficera växter med ett koksaltbad. Man löser 10 gram jodfritt koksalt i en liter vatten, och badar växterna i detta ungefär en halv minut. Skölj dem sedan grundligt under rinnande vatten.

Mediciner
Fisksjukdomar tillhör det tråkiga inom akvariehobbyn. Det finns dock en hel del man kan göra utan att köpa dyra preparat i zoobutikerna. Man ska komma ihåg att även om man kan bota en del fisksjukdomar med mediciner, så är det viktigaste att man undanröjer orsaken till att fiskarna blev sjuka. Mycket kan göras i förebyggande syfte, t ex att inte överbefolka akvariet, byta vatten och rengöra filter regelbundet, samt att sköta utfodringen rätt. Se också till att läsa på om dina fiskar. De fiskar som normalt lever i bräckvatten blir till exempel ofta sjuka om de inte får lite salt i vattnet. Samma sak gäller för andra fiskar som är anpassade till speciella vattenförhållanden avseende bland annat pH, hårdhet och syrehalt. Fiskarna reagerar även på andra faktorer som till exempel ljusmängd, temperatur och möjligheter att gömma sig.
En del akvarister har jodfritt salt i akvarievattnet i förebyggande syfte. Vill man ha detta brukar en halv tesked (ca 3,5 gram) per 10 liter vatten vara lagom. Salthalten bör man variera efter fiskart. Utpräglade mjukvattenfiskar kan få en tillsats om 0,5 gram per 10 liter vatten, medan fiskar som trivs i hårt vatten kan få en tillsats om 3,5 gram per 10 liter vatten. Många växter (t ex Cryptocoryne, Crinum och Javaormbunke) tål en salthalt om 0,5 gram per 10 liter vatten, medan andra arter är mycket känsliga i det avseendet.
Vill man ha en beredskap mot fisksjukdomar kan man sätta samman sitt eget ”fiskapotek”. Detta är bra om man t ex köper nya fiskar ofta eller matar mycket med egenfångat levandefoder, då risken för sjukdomar ökar. Man kan be ett apotek blanda till lösningar av följande preparat:

Jodfritt koksalt För behandling: 6 g per liter vatten.
För kortvarig behandling (bad): 15-20 g/liter under 10-20 minuter.
Jodfritt koksalt är verksamt mot: oodinum, trichodina, costia, lernaea, gälmask.
Malakitgrönt Stamlösning: 1,5 g löses i 1 liter vatten.
För långbad: tillsätt 2 ml stamlösning per liter vatten. För behandling i sällskapsakvariet: tillsätt 2 ml stamlösning per 100 liter vatten. Upprepa behandlingen efter 3, 5 och 7 dagar, men då med 1 ml stamlösning per 100 liter vatten.
Malakitgrönt är verksamt mot: pricksjuka, trichodina, chilodinella, gälmask, gyrodactylus.
Varning: malakitgrönt har cancerframkallande egenskaper. Hanteras bäst i flytande form och med handskar.
Metylenblått Stamlösning: 1% (1 g metylenblått löses i 1 dl vatten).
För behandling: upp till 1 ml stamlösning per liter vatten
Metylenblått är verksamt mot: pricksjuka, oodinum, vissa svampar, sugmaskar. Kan även användas förebyggande.
Kaliumpermanganat Stamlösning: 1% (1 g kaliumpermanganat löses i 1 dl vatten).
För långbad: 1 ml stamlösning per liter vatten. Använd separat akvarium.
Kaliumpermanganat är verksamt mot: karplöss, svampangrepp, många hudsjukdomar.
Euflavin Stamlösning: 1 g löses i en liter vatten
För långbad: tillsätt 1 ml stamlösning per liter vatten.
Euflavin är verksamt mot: costia, trichodina, gälmask, fenröta, svampangrepp.

Under behandlingen bör man låta filtret vara avstängt. Efter behandlingen kan man filtrera bort mycket av medicinerna med hjälp av aktivt kol (se ovan), men man bör även utföra ett partiellt vattenbyte. Har man utpräglade mjukvattenfiskar (t ex discus och Apistogramma) kan man sänka surheten ända ned till pH 4. Detta dödar de allra flesta parasiter. Det finns ytterligare mediciner och antibiotika på apoteket som man kan använda för att bota sjukdomar, men de är i allmänhet receptbelagda. Många mediciner man kan köpa i zoobutikerna innehåller i huvudsak preparaten ovan. En del organismer som angriper fiskar dör även av hög värme, så att höja temperaturen till 30° samtidigt med medicineringen kan ge bra resultat.

Väteperoxid
Väteperoxid, H2O2, (förr vätesuperoxid) kan användas för att motverka akut syrebrist i akvariet. Akut syrebrist yttrar sig ofta genom att fiskarna står vid ytan och snappar efter luft eller andas mycket snabbt. Syrekrävande fiskar kan även simma runt i panik. Man behöver en stamlösning innehållande 15% väteperoxid. Vid akut syrebrist är doseringen 1 droppe per liter vatten. Kom ihåg att orsaken till fiskarnas syrebrist inte försvinner genom denna åtgärd. Det är en nödlösning för att rädda livet på fiskarna. Grundorsaken till syrebristen bör åtgärdas så snabbt som möjligt.

Del två följer...
End Of The World Party
(just in case)

MAF: http://www.malmoakvarieforening.se

Användarvisningsbild
PatrikMalmo
Hedersmedlem & Donator
Hedersmedlem & Donator
Inlägg: 2479
Blev medlem: 19 nov 2007, 08:34
Ort: Malmö

Re: Praktisk akvariekemi, material

Inlägg av PatrikMalmo » 17 jul 2014, 08:43

Snäckor och hydror
Snäckor och hydror kan vara ett tråkigt inslag i akvariet. En del snäckor är dock nyttiga. De luckrar upp bottenlagret, vilket gör att växterna trivs bättre. En del andra är rena plågan och kan fungera som mellanvärdar för olika parasiter.
Det finns flera olika sätt att få bort snäckor. Vill man hålla dem på en acceptabel nivå, men utan att ta bort dem helt, så kan man pröva att fästa en äppelskiva i ett snöre, och sedan lägga den i akvariet. Snäckorna kommer att samlas på äppelskivan för att äta av den, och kan då lätt lyftas ur akvariet och plockas bort. En del använder tefat med fodertabletter på enligt samma princip (vilket inte fungerar om du har malar i akvariet). Ett annat skonsamt sätt är att släppa i några praktbotia eller en kulfisk i akvariet. Dessa fiskar äter snart upp de snäckor som finns, om man inte matar dem alltför mycket. Även palettciklider har hållit snäckorna på en dräglig nivå i ett av mina akvarier.
Om man inte vill pröva någon av de biologiska metoderna ovan, så finns det även en något omständig ”kemisk” metod. Man fångar upp alla fiskarna ur det akvarium man vill ha bort snäckorna ur. När detta är gjort, så tillsätter man en tesked ammoniumnitrat per tio liter vatten varje vecka i fyra veckor. Snäckorna (samt planarier, trådmaskar och hydror) kommer att dö ut. Innan man släpper tillbaks fiskarna i akvariet, så bör ett fullständigt vattenbyte genomföras för att få bort eventuella rester av ammoniumnitratet. Har man många växter i akvariet, så använder de ammoniumnitratet som näring. Mät med både nitrit- och nitrattest för att vara säker. Något man bör komma ihåg är att alger också använder ammoniumnitrat som näring. Om det från början var många snäckor i akvariet så är det även klokt att fortsätta byta mycket vatten ett tag efteråt, då de döda snäckorna försämrar vattnet när de ruttnar i akvariet. Denna metod kan användas permanent för att kultivera växter till t ex lekakvarier, där det är viktigt att få bort djur som kan skada rommen. Då räcker det att tillsätta en tesked ammoniumnitrat per tio liter vatten var månad.
Hydror kan bekämpas med en mindre tillsats av ammoniumnitrat. Då är 1 gram per 10 liter vatten tillräckligt. Denna halt skadar knappast fiskarna, och har man växter i akvariet fungerar ammoniumnitratet som gödning till dem. Föredrar man en biologisk metod, så ska bland annat makropoder och Trichogaster-arter äta hydror.
Flubenol

Ammoniumnitrat; Anskaffnings- och tillverkningsmetoder
1. Sport- och fritidsaffärer brukar sälja kylpåsar som ska användas till att kyla ned idrottsskador med. Dessa innehåller ammoniumnitrat, och vatten i en liten påse. Klipp försiktigt upp ytterpåsen upptill. I den finns en påse till med vatten (vattnet kan vara färgat) bland ammoniumnitratet som ligger löst i ytterpåsen. Ta sedan ut påsen innehållande vattnet och se till att du inte punkterar den. Denna kan nu slängas bort. Kvar har du ungefär två hekto ammoniumnitrat. Vissa fabrikat av kylpåsar kan istället innehålla samma kalk- och ammoniumnitratblandning som konstgödslet N28 nedan. Om så vore fallet, följ beskrivningen nedan för rening och separation av ammoniumnitratet.
2. Konstgödsel. Köpes på Lantmännen i stora säckar (50 kg) för ungefär 150-200 kronor. Det heter N28. N28 består av ammoniumnitrat (75%), samt kalcium- och magnesiumkarbonat. Dessa övriga ämnen är mycket olösliga i vatten jämfört med ammoniumnitrat. Lös alltså så mycket N28 du kan i varmt vatten (det blir väldigt kallt eftersom reaktionen mellan vatten och ammoniumnitrat är endoterm) och filtrera bort de olösliga ämnena. Koka sedan bort vattnet ur din lösning på spisen, eller låt lösningen stå tills ammoniumnitratkristallerna faller ut av sig själv. När det har blivit en kristallgröt, lägger du ut gröten på en kall bakplåt. Sätt sedan in plåten i ugnen, sätt på värmen på ungefär 100 °C, ej mycket mer än så, och låt så mycket vatten du kan avdunsta. Nu har du tillräckligt rent ammoniumnitrat, men inte helt torrt. Mal till ett fint pulver, och torka i ännu ett par timmar.
3. Kemiföretag säljer ammoniumnitrat i renhetsgrader på 99% och det kostar därefter, ca 150 kr/kg. Onödigt rent. Det är betydligt billigare att köpa N28 på Lantmännen och extrahera själv.
4. Häll sakta och försiktigt ner knappt 100 ml 70% salpetersyra i 100 ml 25% ammoniak. Gör detta i ett vattenbad, då det är en väldigt exoterm reaktion. Testa med pH-papper tills du fått neutral reaktion. Behandla den klara vätska du får som under "Konstgödsel" ovan.

NH3 + HNO3 ==> NH4NO3
Ammoniak + salpetersyra ==> ammoniumnitrat
5. Lös 150 g kalciumnitrat (kalksalpeter) i 100 ml 25% ammoniak. Låt reagera ett tag under omrörning. Filtrera bort kalciumhydroxiden. Behandla den klara vätska du får ut som under "Konstgödsel" ovan.
2 NH3 + Ca(NO3)2 + 2 H2O => Ca(OH)2 + 2 NH4NO3
Ammoniak + kalciumnitrat + vatten ==> kalciumhydroxid + ammoniumnitrat


Levandefoder

Kläckning av artemia
Om artemian kläcker dåligt, så kan det bero på att pH inte är tillräckligt högt, eller att det är instabilt. Man kan tillsätta lite bikarbonat (eg. natriumbikarbonat) för att få bukt med detta. Man blandar en liter vatten, en knapp matsked jodfritt koksalt och en knivsudd bikarbonat. Som behållare kan man använda en väl rengjord en och en halvliters läskflaska. När allt salt är upplöst tillsätter man en halv tesked artemia. I flaskan stoppar man ned en vanlig luftslang (utan syresten) kopplad till en luftpump för att få rörelse och syre i vattnet. Sedan är det bara att vänta något dygn, och förhoppningsvis kläcks artemian bättre.

Bottensubstrat

Kalkfritt grus
Om man vill ta bort kalk ur grus så kan man avkalka det i en plasthink (innan man sköljer gruset). Man tillsätter 5-10 procentig saltsyra i hinken. Om gruset innehåller kalk så kommer det att brusa upp kraftigt. När denna upphört och ytterligare tillsats av saltsyra inte ger någon ytterligare uppbrusning efter noggrann omrörning med en träpinne, så sköljer man gruset noga, och saltsyran försvinner då vid genomsköljningen av gruset. Detta rekommenderas inte att göra vid ett vanligt avlopp, utan helst utomhus med trädgårdsslangen, då saltsyra är mycket frätande. Skydda hud och ögon mot stänk och skölj med mycket vatten om olyckan ändå inträffar.

Torv
Man kan ha torv som bottenmaterial, vilket med sin mörka färg passar särdeles bra till regnskogsakvarier. Torven måste förbehandlas innan den används i akvariet, då den annars kan färga vattnet så mycket att växterna inte får tillräckligt med ljus. Det finns två sätt att göra detta: kokning eller sodabehandling. Väljer man kokning, så kokas torven i vanligt vatten någon timme för att sedan kramas ur i något tygstycke. Använd helst emaljerad kastrull för att undvika att metaller från kastrullen löser sig i torven. Torvens färgämnen lakas ur och den går sedan utmärkt att använda ovan på grus.
Sodabehandling sker i en vanlig hink. Man tillsätter ca 1/2 kg (eller något mer) kristallsoda till 10 liter vatten, och rör ned den mängd torv man vill förbehandla. Kristallsoda kan köpas i de flesta livsmedelsbutiker eller hos färghandlare. Efter ett par dagar är vattnet ofta mycket mörkt, som kaffe ungefär. Torven bör ligga i blöt i sodavattnet ungefär en vecka, eventuellt med byte av sodavatten. Därefter sköljer man torven grundligt tills den bruna färgen är borta, varefter man kramar ur den och lägger den i akvariet. Behandlar man torven på detta sätt bör man inte ha grus under den. Om torven blivit nedsmutsad så kan man regenerera den med ytterligare en veckas sodabehandling, för att sedan skölja ur den grundligt och efterbehandla den med saltsyra, ca 1/4 liter handelsvara till 10 liter vatten är lagom. Detta kan vara bra att göra utomhus, då det kan lukta något förskräckligt.

Löv
Löv går utmärkt att använda som bottenmaterial och kan ge en mycket dekorativ effekt. Man lägger dem direkt på glasbotten eller ovanpå gruset. Jag brukar använda boklöv som jag plockar på hösten och skållar för att döda bakterier och få dem att sjunka. Sedan lägger jag dem att torka och lagrar dem till sist i en vanlig plastpåse. En intressant sak med löv på botten är att många sugmalar äter dem, eller gnager på det lager av bakterier och infusorier som bildas på dem. Löv är också bra som gömställe för yngel – till exempel hittar man många Apistogramma i biotoper med nedfallna löv. En Betta-art (Betta persephone) lever hela sitt liv bland multnande löv. Små räkor brukar också äta av löven.

Bottensubstrat för växter

Filtrering och filtermaterial

Rengöring av filter
När man rengör ett ytterfilter och byter filtermaterial, så är det bra att spara lite av det gamla ”smutsiga” filtermaterialet. Detta innehåller fullt med nyttiga bakterier. Man lägger lite av det gamla filtermaterialet i det rengjorda filtret tillsammans med nya/rengjorda filtermaterialet. Genom att på detta sätt ”ympa” in bakterier underlättar man tillväxten av nya bakteriekolonier. När det gäller skumgummifilter, så är det bra att krama ur dem antingen i akvarievatten eller kallvatten. Då överlever fler bakterier och filtrets biologiska funktioner kommer igång snabbare. Ett klassiskt råd för rengöring av filter är att inte rengöra filtret samtidigt som du byter vatten. I det gamla vattnet finns nyttiga bakterier som underlättar återväxten i det rengjorda filtret. Detta råd använder jag inte själv, men det kan användas för att komma tillrätta med en del problemakvarier.

Filter för aktivt kol
Ett filter med aktivt kol absorberar klor, humusämnen, rester av olja och insektsgifter om det används på rätt sätt. Man ska dock vara noga med att bara köpa aktivt kol för akvariebruk, lämpligast i en akvariebutik. Det finns några olika sätt att framställa aktivt kol, och använder man kol som framställts i andra syften än för akvariebruk, så kan detta frigöra ämnen som är giftiga i akvariet. Man kan testa om kolet är lämpligt på två sätt.
Det första sättet innebär att man lägger lite kol i dubbla volymen avsaltat vatten (avsaltat, avhärdat eller destillerat vatten är olika namn på samma typ av vatten). Efter 24 timmar ska vattnets elektriska ledningsförmåga inte ha gått över 300 µS/cm och pH-värdet ska ligga mellan 5 och 9.
Det andra sättet innebär att man tar levande daphnier i en burk eller motsvarande och tillsätter lite kol. Dör daphnierna är kolet naturligtvis inte ägnat för akvariebruk. Vill man använda kolet även om testet visar att det är olämpligt, så kan man spola igenom kolet långsamt med avsaltat vatten för att sedan göra om testet.
Om man vill utnyttja kolets kapacitet fullt ut och rena vattnet maximalt är det viktigt att genomströmningshastigheten är mycket låg. Ett filter som rymmer 0,5 liter aktivt kol kan maximalt rena 3-4 liter vatten i timmen. Rinner vattnet fortare blir det ofullständigt renat (har man kolet i ett ytterfilter kan genomströmningen vara snabbare; samma vatten passerar då filtret flera gånger). Hastigheten på genomströmningen kan kontrolleras med hjälp av en slangklämma. Filtrets form är också viktig för att det ska fungera maximalt. Långa, smala filter är bäst. Som behållare kan man använda smala plaströr eller plastflaskor i vars topp och botten man fäster slanganslutningar (från någon laboratorieaffär). Man innesluter kolet mellan två skumplastbitar så att det inte åker ut i slangarna. Filtret fungerar bäst lodrätt, med genomströmning nedifrån och upp.

Bild: principskiss filter för aktivt kol

Förbrukar man mycket vatten (och därmed mycket kol) kan man koppla ihop två filter efter varandra. Det första filtret tar då den största delen av de ämnen som man vill ha bort och det andra tar resten. När kolet i det första filtret är förbrukat byter man ut det och låter filtren byta plats. Det nya ”förstafiltret” är fortfarande användbart vid de högre ämneskoncentrationer som råder vid inflödet. Livslängden är vansklig att beräkna. Som ett riktmärke bör 100 g (ca 0,4-0,5 liter) aktivt kol klara att rena ca 1500 liter ledningsvatten. Det skadar inte att byta kolet tidigare om man vill vara säker. När man inte använder filtret är det viktigt att kolet hålls fuktigt. Torkar det kan kolet bli overksamt på grund av utfällningar i porerna. När man kör igång filtret igen så kastar man de första 3-5 filtervolymerna vatten som kommer ut, då dessa kan innehålla mycket bakterier. Aktivt kol kan man i princip inte regenerera på egen hand, utan det måste bytas ut mot nytt när det är förbrukat.
Något enklare är att lägga aktivt kol i ett vanligt ytterfilter. En bit av en nylonstrumpa är bra för detta ändamål. En koncentration om 100-200 g kol per 100 liter akvarievatten är lagom. Livslängden varierar från produkt till produkt och beror även på belastningen i akvariet. Ca 2 månaders livslängd är normalt. Aktivt kol i filtret tar effektivt bort rester av mediciner från akvariet. Aktivt kol sägs även kunna ta bort ämnen som växterna behöver, varför metoden bör åtföljas av noggranna observationer om den används i ett växtakvarium. Om växterna växer dåligt tar man bort kolfiltret.

Luftrenare
Om man har akvariet i ett rökigt rum eller av någon anledning vill rena luften från en luftpump innan den leds ned i akvariet kan man leda luften genom en flaska med vatten. Man bör byta vattnet i flaskan någon gång i månaden om luften är dålig.

Bild: principskiss luftrenare

Nitrifikation och oxidering
I ett akvarium bildas alltid avfallsprodukter. Det är främst kvävehaltiga ämnen som ammonium/ ammoniak, nitrit och nitrat. Ammonium är i princip ofarligt för fiskar, medan ammoniak är mycket giftigt. Det är pH-värdet som avgör om det bildas ammonium eller ammoniak. Är pH under 7 bildas ingen ammoniak. Är pH över 8 ska man däremot se upp. Ammonium och ammoniak kan omvandlas till nitrit, som också är mycket giftigt för fiskar. Nitrit omvandlas sedan till nitrat, som är ganska harmlöst. Omvandlingsprocessen kallas för nitrifikation och sköts av olika slags bakterier. För att nitrifikation ska ske krävs syre. Kemiska processer som kräver syre brukar med ett gemensamt ord kallas för oxiderande processer. Processen kan även gå baklänges (se ”Denitrifikation”).
Det finns flera olika metoder som underlätta nitrifikationen och minskar kvävehalterna. Det enklaste sättet är att inte ha för mycket fisk i akvariet (se rekommendation under ”Olika mått och tumregler”), samt att byta mycket vatten. Nitrifikation sker framför allt i olika filter, samt i varierande utsträckning på alla ytor i akvariet. Det är främst olika ytterfilter man använder till nitrifikation, t ex Eheim eller hemmabyggda droppfilter fyllda med biobollar. Hur effektiva olika filter är beror främst på två faktorer; hur stor yta som filtermassan har och syretillgång för bakterierna. Nedan går jag igenom två effektiva sätt; oxidator och fluidiserande sandfilter.

Oxydator
Detta är en apparat som innehåller en svag lösning av väteperoxid som sakta frigörs i akvariet. En överdosering är farlig, så var noggrann. Om man använder en oxydator till ett nyuppsatt akvarium kommer man att öka syretillgången i akvariet, samtidigt som organiskt material lättare bryts ned till nitrat. Efter ett par månader kommer man att ha ett mycket rent akvarium med mycket lite slam i bottenmaterialet. Det finns även färdiga oxydatorer att köpa, men de brukar vara mycket dyra.
En oxydator är framför allt att rekommendera om man har många och/eller stora fiskar, t ex ciklider. Till växtakvarium är de däremot inte bra. Andra ämnen som är livsviktiga för växterna oxideras nämligen också. Detta gör att växterna i ett sådant akvarium oftast inte växer bra, om de överhuvudtaget växer alls. I ett växtakvarium kommer växterna istället att konsumera en del av de kvävehaltiga avfallsämnena, i vissa fall kan man till och med behöva tillsätta dem. Har man många växter kommer de dessutom att producera tillräckligt med syre för att omvandlingen av avfallsämnena ska fungera (om akvariet inte är överbefolkat). I ett akvarium med få fiskar kan man istället fortsätta avfallsämnenas omvandling vidare till olika gaser (lustgas och kvävgas), som då lämnar akvariet. Denna andra omvandling kallas för denitrifikation, och sköts även den av bakterier. Denna process kräver syrefattiga förhållanden (se ”Denitrifikation”).
Till en oxydator behöver man en plastflaska på ca 250 ml (för akvarier upp till 300 liter) med en skruvkapsyl. Gör ett litet hål i flaskan i närheten av kapsylen. En varm knappnål går bra att använda. Lägg en liten bit (5-6mm längd och 1.2 mm i diameter) bly- eller silvertråd i flaskan (den fungerar som katalysator). Gör en 3-6% lösning av väteperoxid och avhärdat vatten och fyll flaskan med denna. Det är viktigt att använda avhärdat vatten, då flaskan kan tömmas fortare om vattnet är hårt, samt att aldrig ha en starkare väteperoxidlösning än 6%. Skruva på locket och vänd flaskan upp och ned i akvariet. Den måste förankras annars flyter den upp efter ett tag. Man kan limma en triangulär glasbit i ett hörn av akvariet, så högt att det motsvarar flaskans höjd. Sedan kläms flaskan helt enkelt fast mellan botten och glasbiten. Det kommer att bildas syre i flaskan, som stiger upp till ”botten” på flaskan. Väteperoxidlösning pressas då långsamt ut i akvariet och bildar syre.
En för hög koncentration väteperoxid skadar fiskarna, så var försiktig. Den mängd väteperoxid som kommer ut i akvariet under en viss tid, bestäms av vattentemperaturen, koncentrationen inne i flaskan och trådens yta. Lasse Forsberg (ur Ciklidboken) rekommenderar en 250 ml flaska med 6% väteperoxidlösning. Vid 25 °C tömmer flaskan sig själv på ca 10 dagar. Detta är enligt uppgift lagom för ett 250 liters normalbefolkat akvarium. Om flaskan inte tömts på 10 dagar kan man öka utströmningen av väteperoxid genom att lägga i en katalysator till. Lasse Forsberg använder en 250 ml flaska, en katalysator och 3% lösning till ett hundraliters akvarium. Den töms på ca 4-5 veckor vid 25 °C.

Bild: principskiss oxydator

JBF – jäkligt bra filter


Fluidiserande sandfilter
Fluidiserande sandfilter är mycket effektiva vad gäller nitrifikation av ammonium/ammoniak och nitrit till nitrat. De finns än så länge bara att köpa i ett fåtal butiker (bl a Akvarielagret i Bromma), och är förhållandevis dyra. Då tekniken inte är speciellt komplicerad, kan man dock lätt bygga sitt eget relativt billigt. Dessa filter är framför allt att rekommendera i akvarium med många och/eller stora fiskar i ett begränsat utrymme (t ex vid odling) eller till fiskar som är mycket känsliga för nitrit, t ex saltvattensfiskar och diskus.
Fluidiserande sandfilter har många fördelar. De är billiga, tar liten plats, är mycket effektiva, kan drivas med ett vanligt ytterfilter (eller med fallhöjd, om man har akvarium i flera nivåer), kräver liten skötsel/rengöring och involverar inga kemikalier. Grundprincipen för ett sandfilter är ett genomskinligt rör med in- och utlopp. Röret fylls med sand till ca 20-30% av dess längd. Inloppet skall mynna i botten på röret, under sanden. Sanden bör vara mycket fin, och aldrig större än 1 mm i diameter. När filtret är igång pumpas vatten genom sandbädden, så att sanden sätts i rörelse. Höjden på sandpelaren bör ligga på ca 2/3 av rörets längd, och regleras med vattengenomströmningen. Som rekommendation kan vattenflödet genom ett filter med fin sand vara ca 200 liter i timmen, för akvarier upp till 500 liter. Man behöver drygt en halv liter fin sand till ett 500 liters akvarium. Fin sand har en yta på ca 0,01 m2/l. Det krävs motsvarande 10 liter biobollar för att ge samma yta. Man kan placera filtret både i och utanför akvariet. En vanlig läskflaska går bra att använda i akvariet. Sanden strömmar inte ut lika lätt om man använder en så ”rak” modell som möjligt. Detta kan drivas via ytterfiltret genom att ett T-rör fästes vid utblåset. Vattenflödet kontrolleras sedan genom en slangklämma. Det finns även små innerfilter med reglerbart flöde som passar utmärkt att driva filtret med. För att undvika att växtdelar kommer in i filtret är det bra att ha ett förfilter. Om man använder ett sandfilter till yngelakvarier kan man genom rätt dimensionering av förfiltret se till att det finfördelade yngelfodret passerar rakt igenom filtret.

Bild: principskiss fluidiserande sandfilter
Bild: ”bygg själv” fluidiserande sandfilter

Sanden ger en mycket stor yta i förhållande till sin volym, vilket gör att det blir mycket plats för bakterierna. Enligt Patrik Hylland (Ciklidbladet nr 7/1997 s. 44 ff) så har en liter sand 30 ggr större yta än en liter biobollar (som ofta används i droppfilter). Sandfiltret rengör dessutom sig självt genom att sanden hela tiden rör på sig - skräp som kommer med arbetar sig snart igenom filtret. Genom sandens rörelse så förnyas dessutom bakteriekolonierna kontinuerligt, och man undviker att tjocka lager med döende bakterier bildas. Yngre bakterier är dessutom effektivare än äldre. Sandens rörelse garanterar en jämn tillförsel av syre och näringsämnen - det uppstår inga döda fickor i filtermaterialet. Sandfiltret är dessutom självreglerande. Om belastningen med avfallsämnen ökar i akvariet, så ökar även antalet bakterier.

Denitrifikation
Under anaeroba (syrefattiga) förhållanden, så kan nitrat genom bakterier omvandlas till kvävgas. Nitratet reduceras först till nitrit som i sin tur reduceras till kvävemonoxid. Kvävemonoxiden bildar sedan lustgas som till sist omvandlas till kvävgas. Kvävgasen försvinner sedan upp i luften. Detta kan vi akvarister utnyttja. Den främsta orsaken till att vi rekommenderas byta så mycket vatten är nämligen för att bli av med de kvävehaltiga ämnena ammonium, nitrit och nitrat, som har sitt ursprung i fodret vi tillför dagligen. Genom denitrifikation kommer kvävet att försvinna upp i luften utan vattenbyte (om det fungerar bra). Denitrifikation sker normalt i bottenlagret i de flesta akvarier. För att denitrifikation ska ske, så måste enligt Krause följande betingelser vara uppfyllda: en syrehalt under 1,5 mg/l, temperatur mellan 18-35 °C och ett pH-värde mellan 6-9.

Luftslangsmetoden
Ett enkelt och billigt sätt att få bort nitrat ur akvariet är att lägga en eller flera 4-5 meter långa vanliga luftslangar (diameter 4-5 mm) i akvariet och se till att en mycket långsam vattengenomströmning går genom dem. Att fästa slangens ena ände ganska nära pumpens utflöde går bra, eller bara lägga slangen på något undanskymt ställe. Det är viktigt att genomströmningen är mycket långsam, då metoden inte fungerar annars. Ca 3-5 liter i timmen är lagom. Är genomströmningen för snabb kan man sätta en liten slangklämma på slangen. För att inget ska komma in i slangen och fastna kan man sätta en liten bit tunn väv (t ex en liten bit av en nylonstrumpa) i ena änden. Har man ett droppfilter är det lätt att koppla slangen till utflödet från pumpen, och leda vattnet tillbaks till sumpen.
Insidan på slangen kommer snart att koloniseras av bakterier. I den första metern av slangen kommer syrekrävande bakterier att konsumera upp syret, vilket gör att de resterande metrarna får i princip helt syrefattiga förhållanden, där nitrat kan reduceras till kvävgas. Det tar 4-6 veckor innan systemet är fullt igång. När man startar upp ett sådant här system ska man noggrant mäta framför allt nitrithalten i akvariet. Den kan nämligen öka något i början, då nitrat omvandlas till nitrit igen under syrefattiga förhållanden. Nitrit- och nitrattest finns att köpa i zoobutikerna. En del nitrittest ger utslag först vid en för fiskar skadlig nivå, så se till att det test du köper ger utslag vid 0,2 mg/l nitrit.

Denitrifierande bottenfilter
Ett annat sätt som enligt Krause är mycket väl lämpat till växtakvarium, är att använda sig av ett bottenfilter och låta bottenlagret få syrefattiga förhållanden. Det är viktigt att vattengenomströmningen är mycket långsam, annars kommer för mycket syre att föras ned i bottenlagret, vilket växterna inte tycker om. Vattnet ska strömma nedifrån och upp genom bottenlagret. Detta bottenfilter kan drivas t ex med den av växterna uppskattade koldioxiden. Man kopplar helt enkelt upptill ihop det rör som går från bottenfiltrets platta med ytterligare ett rör som man låter koldioxiden bubbla igenom. För att få små fina bubblor kan man tillverka en utströmmare av en liten gren av lindträ, som man fäster med en liten bit vanlig luftslang.

Bild: denitrifierande bottenfilter

Denitrifierande filtermaterial
Sintered glass och/eller krossad lavasten kan användas direkt i ett ytterfilter av hyfsad storlek. Detta kan vara så effektivt att du får kvävebrist i ett växtakvarium, varför de inte rekommenderas om du vill ha god växtlighet. Relativt stora grusbitar med massor av tunna små gångar där syrefattiga förhållande bildas, och denitrifikationen kommer igång. Filtermaterialet behöver bytas ut efter hand, eftersom gångarna sätter igen sig och det då blir ineffektivt. Vet ej om det går att koka materialet? Byt aldrig ut allt filtermaterial samtidigt.

Några tips kring växter
High tech - Estimative Index
Low tech - jordbotten
PMDD
CO2 - mäskmetoden

Koppar
Koppar i högre koncentrationer är mycket giftigt för alla vattenlevande organismer. Det vore önskvärt att ha tester som lätt påvisar en skadlig nivå av koppar, men tyvärr ger de tester man kan köpa i zoobutikerna utslag först på en för fisken dödlig nivå. Ett annat sätt att konstatera om det finns koppar i vattnet är att undersöka sitt sanitetsporslin – finns det gröna avlagringar i handfat och toalett innehåller vattnet stora mängder koppar.
Höga kopparhalter kan motverkas på flera sätt. Aktivt kol binder en del koppar, likaså torvfiltrering. Bra vattenberedningsmedel oskadliggör också koppar. Värt att notera är att koppar inte försvinner genom dessa metoder, det oskadliggörs bara.

Material för hemmabyggen
Frigolit
VP-rör eller elektrikerrör
PVC
Plexiglas och akrylplast – skivor/akrylrör/lim
PET-flaskor
Godisburkar
Blå filtermatta
Plastbackar
Slangar och ventiler
Kork
Garn
Plastnät
Cement/betong
Lerkrukor och keramiskt material

Fånga fisk på enkelt sätt
Danska pilsnermetoden
Fälla

Nyttodjur i akvariet
Botia
Kulfisk
Blå gurami
Makropod
Amanoräka
White pearlräka
Posthornssnäcka
Malajisk sandsnäcka
Snäckätande snäcka, Anatome helena
Otocinclus/Paraotocinclus
Ancistrus
Pitbull-pleco
Siamesisk algätare
Ungfödare
Barber

Inköpsguide för kemikalier
Att få tag i de kemikalier som nämns ovan är inte alltid så lätt. Vissa kemiföretag säljer inte direkt till privatpersoner och vissa andra säljer kemikalier enbart i mycket stora förpackningar. Några kemikalier går dock att få fatt tag i genom vanliga livsmedelsbutiker eller hos färghandlare. Apoteket har många kemikalier, som de på begäran även brukar kunna blanda till i rätt koncentration. Tyvärr kan det vara dyrt. Andra vägar att prova kan vara att ta kontakt med skolor eller institutioner som kan tänkas ha dessa ämnen. Man kan också beställa en del kemikalier från Skandinaviska Killisällskapet eller köpa in storpack via närmsta akvarieförening, och på så vis dela på kostnaderna. Jag har nedan tagit med en lista över kemiska beteckningar på de olika ämnen som nämns i texten. Det minskar förhoppningsvis den osäkerhet som kan uppstå vid köp av kemikalier och därmed också risken för missförstånd.

Något om dosering

Färghandel
Aktivt kol, citronsyra, fosforsyra, kalciumkarbonat, kaliumpermanganat, lut/natronlut, magnesiumsulfat, oxalsyra, saltsyra.

Apotek
Euflavin, kaliumpermanganat, malakitgrönt, metylenblått, väteperoxid

Livsmedelsbutiker
Askorbinsyra, citronsyra, jodfritt koksalt, jäst, natriumvätekarbonat, (kali)salpeter, socker

Akvariebutiker
Aktivt kol, akvarieväxtgödning, filter, filtermaterial (sintered glass, lavasten), gödningskulor, koldioxidanläggning, luftpumpar, osmosfilter, ogödslad torv, testkit för olika vattenvärden, torvextrakt.

Handelsträdgårdar
Ogödslad torv

Namn, kemisk beteckning och eventuellt alternativnamn

Alun (KAl(SO4)2) + 12H2O - kalialun Kaliumklorid (KCl)
Ammoniumnitrat (NH4NO3) Kaliumpermanganat (KMnO4)
Askorbinsyra (C6H8O6) - C-vitamin Kaliumvätefosfat (KHPO4)
Citronsyra (C6H8O7) Magnesiumsulfat (MgSO4) + 7H2O
EDTA Na-EDTA
Fosforsyra (H3PO4) Natriumhydroxid (NaOH) lut/natronlut/kaustiksoda
Järncitrat Natriumtiosulfat (Na2S2O3)
Kalciumhydroxid (Ca(OH)2) Natriumvätekarbonat (NaHCO3) - bikarbonat
Kalciumkarbonat (CaCO3) Oxalsyra (H2C2O4)
Kalciumklorid (CaCl2) Saltsyra (HCl)
Kalciumoxid (CaO) Salpeter - vanligen kaliumnitrat (KNO3)
Kalciumsulfat (Ca2SO4) - gips Väteperoxid (H2O2)
Kaliumdivätefosfat (KH2PO4)
--------------------------------------------------------------------------------------------

Litteratur

Böcker
Cassel, A. (1979): Killis, Tidskriften Akvariets Förlag, Göteborg
Forsberg, L. (1993): Ciklidboken, red. Konigs, A., Fohrmann Aquaristik AB, Partille
Geisler, R. (1964): Wasserkunde für die aquaristische Praxis, Alfred Kernen Verlag, Stuttgart
Hückstedt, G. (1963): Aquarienchemie, Kosmos Verlag, Stuttgart
Hückstedt, G. (1976): Akvarieteknik, J Fr Clausens Forlag, Köpenhamn
Kasselmann, C. (1995): Aquarienpfllanzen, Ulmer Verlag, Stuttgart
Krause, H. J. (1992): Handbuch Aquarientechnic, bede-Verlag, Kollnburg
Krause, H. J. (1995): Handbuch Aquarienwasser; 3:e uppl., bede-Verlag, Ruhmannsfelden
Riehl, R & Baensch, H. A. (1983): Akvariets Lexikon, Tidskriften Akvariets Förlag, Göteborg
Pinter, H. (1974): Odling av akvariefisk, Tidskriften Akvariets Förlag, Göteborg
Scheel, J.J. (1970): Akvarium som hobby, Bokförlaget Forum AB, Uddevalla
Scheel, J.J. (1972): Rivulins of the old world, T.H.F. Publications, Neptune City
Sterba, G. (1983): The Aquarists Encyclopedia, Blandford Press Ltd, Dorset

Artiklar
Hylland, P. (1997): Fluidiserande sandfilter, Ciklidbladet, 1997/7, s. 44 ff
Krause, H.-J. (1988):Vattenväxternas villkor och vattnets syrehalt, Tidskriften Akvariet, årg. 1992, nr 8, 9, 10, samt årg. 1993, nr 1, 2, 3, 4. Översättning till svenska: Ingemar Ander.
Krause, H.-J. (1992): Filter för aktivt kol - egenskaper och dimensionering, Tidskriften Akvariet, årg. 1993, nr 10. Översättning till svenska: Ingemar Ander.
Anderson and Hsu (1990): Growth and maturation of a North American fairy shrimp; a laboratory study, Freshwater Biology, 1990

Länkar





Beräkningar av koncentration



1 cubic inch (in3) = 16,378 cm3
1 cubic foot (ft3) = 1728 in3 = 0,028 m3
1 cubic yard (yd3) = 27 ft3 = 0,7646 m3

1 fluid ounce (fl oz) = 2,957 cl
1 liquid pint (pt) = 16 fl oz = 0,4732 l
1 liquid quart (qt) = 2 pt = 0,946 l
1 gallon (gal) = 4 qt = 3,7853 l

1 cm3 = 0,061 in3
1 dm3 = 1000 cm3 = 0,353 ft3
1 m3 = 1000 dm3 = 1,3079 yd3
1 liter = 1 dm3 = 0,2642 gal

100 mg/liter = 100 ppm (so 1 mg/L = 1 ppm).

MJUKT, HÅRT, SURT ELLER ALKALISKT VATTEN?





För att bereda dricksvatten måste men kunna mäta och kontrollera vilka joner och kemiska föreningar som finns i vattnet. Till de viktigaste parametrarna hör hårdhet, alkalinitet, pH, surhet och salinitet, begrepp som ibland är överlappande.

Det är förekomsten och kombinationerna av ett antal joner som bestämmer dessa egenskaper.

Kalcium- och magnesiumjon ger hårdhet. Bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljon ger alkalinitet. Kloridjon och sulfatjon ger surhet och salinitet.

Således ger föreningen kalcium-karbonat både hårdhet och alkalinitet åt vattnet, medan kalcium-klorid ger hårdhet och salinitet osv, beroende på kombinationen av joner. Först några definitioner:

Salt: förening av positiva hydroxyljoner, oftast av metaller, och negativa syrajoner. Salter kan vara mer eller mindre vattenlösliga.

Klorid: salt av saltsyra, HCl.

Sulfat: salt av svavelsyra, H2SO4.

Nitrat: salt av salpetersyra, HNO3.

Fosfat: salt av fosforsyra, PO4.

Karbonat, CO3: salt av kolsyra, H2CO3.

Bikarbonat (vätekarbonat), HCO3: surt salt av kolsyra, en sur karbonat.

Salinitet: När klorid- och sulfatjoner förenar sig med magnesium-, kalcium- eller natriumjoner, uppstår salinitet (salthalt, sälta).

Hårdhet
Hårdhet känns igen på att hårt vatten kräver mera tvål för att bilda lödder. Mängden kalciumjon (Ca) och magnesiumjon (Mg) bestämmer vattnets hårdhet. Ett hårt vatten minskar tvåltvättmedels tvättförmåga genom att kalcium- och magnesiumjonerna fäller ut fettsyrorna i tvålen. Underjordiskt vatten är ofta hårt, särskilt vatten från krit- och kalklager. Man skiljer på temporär hårdhet och permanent hårdhet.

Temporär hårdhet (karbonathårdhet) består av vätekarbonater (bikarbonater) och karbonater av kalcium- och magnesium. Kalcium och magnesium bildar salter med den kolsyra som i sin tur bildas i jordlager genom oxidering av organisk materia. Därvid uppstår kalciumbikarbonat Ca(HCO3)2 och magnesiumbikarbonat Mg(HCO3)2.

Temporär hårdhet fälls ut av uppvärmning och kokning och bildar avlagringar, s.k. pannsten, i kokkärl, rörsystem, pannor, varmvattenberedare och andra maskiner.

Permanent hårdhet (mineralsyrahårdhet) innefattar sulfater, klorider, nitrater och fosfater av kalcium och magnesium. Permanent hårdhet orsakas främst av kalciumsulfat CaSO4 och magnesiumsulfat MgSO4 (som även ger mineralsurhet, se avsnittet om pH) eller av kalciumklorid CaCl2 och magnesiumklorid MgCl2 (som även ger salinitet).

Permanent hårdhet fälls inte ut av kokning. En viktig källa till permanent hårdhet hos ytvatten är den kalciumsulfat som finns i lera.

Summan av temporär och permanent hårdhet kallas totalhårdhet. Den definieras som summan av de alkaliska jordartsmetallernas salter med karbonat, bikarbonat, sulfat, klorid och fosfat. De alkaliska jordartsmetallerna är kalcium, magnesium, strontium och barium, de två sistnämnda förekommer dock i försumbara mängder. Totalhårdheten mäts i tyska hårdhetsgrader (odH):

0 – 2,1 odH – mycket mjukt

2,2 – 4,9 odH – mjukt

5,0 – 9,8 odH – medelhårt

9,9 – 21 odH – hårt

över 21 odH – mycket hårt

För att beräkna hårdhet räknar man om summan av de ingående salterna till motsvarande mängd kalciumkarbonat (CaCO3) i milligram per liter. En tysk hårdhetsgrad (1 odH) motsvarar 20 mg CaCO3. En hårdhetsskala kan se ut så här:

mg/l CaCO3

0 – 50, mjukt

50 – 100, medelmjukt

100 – 150, något hårt

150 – 200, medelhårt

över 200, hårt

över 300, mycket hårt

De problem som orsakas av hårdhet över 15 odH (300 mg CaCO3/l) är huvudsakligen ekonomiska genom att de, särskilt vid uppvärmning, ger utfällningar på textilier och i kärl, pannor och varmvattensystem. Å andra sidan så blir vatten som är mjukare än 3 odH (60 mg CaCO3/l) korrosivt och kan därmed lösa ut bly och andra tungmetaller.

Avhärdning. Olika metoder används för att göra ett hårt vatten mjukt. I kalk-sodametoden tillsätts kalk (kalciumhydroxid, Ca(OH)2) och soda (natriumkarbonat, Na2CO3), vilket förändrar beståndsdelarna så att de blir olösliga och fäller ut. (För att fälla ut alkalinitet i form av natriumbikarbonat, Na(HCO)3, används kalciumklorid, CaCl2.) För att förbättra utfällningen används ett koaguleringsmedel, aluminiumsulfat eller något järnsalt. Därefter sedimenteras och filtreras vattnet. Kalk-sodaprocessen reducerar vattnets hårdhet med ungefär en tredjedel. Metoden resulterar i stora mängder slam och har numera begränsad användning.

I jonbytarmetoden förändras beståndsdelarna genom att vattnet får passera genom en bädd av jonbytarhartser. I en variant byts kalcium- och magnesiumjoner mot natriumjoner så att de nya komponenterna inte reagerar med tvål. I en annan ersätts kalcium, magnesium, natrium och kalium med vätejoner, och därefter tar man bort klorid, sulfat och nitrat.

Även omvänd osmos används för att reducera hårdhet.

pH – vätepotential
pH är ett mått på surhet och basiskhet hos en vätska på en skala från 0 till 14, där 7 representerar neutralitet, tal lägre än 7 tilltagande surhet och tal högre än 7 tilltagande alkalinitet.

pH ("vätepotential"): mäter koncentrationen av vätejon i en vätska. Ju mera vätejon, desto lägre pH.

Syra är en protongivare, ex. H+ + Cl- (saltsyra).

Bas är en protontagare, ex. Na+ + OH- (natronlut, kaustiksoda).

Neutral lösning: H+ = OH-

Sur lösning: H+ > OH-

Basisk lösning: OH- > H+

Basisk lösning = alkalisk lösning

Många av de processer som ingår i vattenbehandling är pH-beroende. Rent vatten är svagt joniserat till positiva vätejoner (H+) och negativa hydroxyljoner (OH–). En lösning sägs vara neutral (pH 7,0) när antalet vätejoner och antalet hydroxyljoner är lika.

När det gäller att behandla vatten för att modifiera pH räcker det inte med att veta pH-värdet. Man måste också kvantifiera innehållet. Exempelvis kan ett naturligt vatten med pH 7,0 innehålla 50 ppm bikarbonat-alkalinitet, eller det kan innehålla 200 ppm.

Enligt dricksvattenkungörelsen ska pH-värdet i kommunalt dricksvatten ligga mellan 7,5 och 9. Vatten som lämnar vattenverket ska vara icke-korrosivt, med pH-värdet förhöjt för att korrigera för surhet när så behövs.

Vissa behandlingsprocesser, särskilt koagulation med aluminiumsulfat, reducerar vattnets pH-värde och gör det surare, och vatten som är förorenat av industriutsläpp kan innehålla fri mineralsurhet från starka syror och deras salter, med pH-värden under 3,7.

Om pH-korrigering inte tillämpas och ett surt vatten (med pH under 7) släpps ut i distributionssystemet, så kan korrosionsproblem uppstå. Det kan resultera i angrepp på cementrör och i att tungmetaller som koppar, zink och bly löses ut.

Om pH-värdet är mycket lågt får vattnet en sur smak. Surheten härrör vanligtvis från löst koldioxid som bildar svag kolsyra. Humussyror och andra organiska syror, som bildas av multnade växter, kan också göra vattnet surt, som i fallet med vatten från torvhedar. När surheten har sådana naturliga orsaker är vattnets pH-värde vanligtvis över 3,7.

Hårda vatten som har silats genom kalksten har höga pH-värden. pH-värden på 10,5 och däröver gör vattnet otjänligt pga risken för skador på ögon och slemhinnor.

Koldioxid: en tung, färglös gas, CO2, som framförallt bildas genom förbränning och förmultning av organisk substans.

Kolsyra: en svag syra, H2CO3, som bildas när koldioxid löses i vatten, och som reagerar med baser för att bilda karbonater.

Alkalinitet
Alkalinitet är ett mått på känslighet för försurning, alltså buffertkapacitet för syratillskott. Måttet anger vattnets förmåga att neutralisera syror, dvs. dess förmåga att tåla tillskott av vätejoner H+ utan att reagera med pH-sänkning. Den egenskapen är viktig vid kemisk koagulation. Ju högre alkalinitet desto större är vattnets förmåga att stå emot försurning. Om alkaliniteten är noll, så sjunker pH vid varje tillskott av sura produkter. Är alkaliniteten större än noll, ändras inte pH proportionellt mot tillskottet av vätejon (H+), men alkaliniteten minskar. Det är främst bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljoner som påverkar alkaliniteten.

Hydroxid: kemisk förening som liknar ett salt och vars negativa jon är en hydroxyljon.

Hydroxyljon: anjonen OH– hos basiska hydroxider – kallas även hydroxidjon.

Alkalinitet har tillsammans med pH och hårdhet betydelse för vattnets metallangripande egenskaper. Mängden alkali kan bestämmas utifrån pH-värdet. Alkaliniteten bör överstiga 60 mg HCO3 (bikarbonat) per liter för att korrosion på ledningar ska undvikas.

Bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljoner ger vattnet olika typer av alkalinitet:

Bikarbonat-alkalinitet. När sådan existerar ensam, sker det bara vid pH under 8,3. Eftersom de flesta naturliga vatten har ett pH mellan 5 och 8, så består nästan all alkalinitet i naturliga vatten av bikarbonater.

Bikarbonat-alkalinitet + karbonat-alkalinitet. Sådana alkaliniteter kan endast förekomma tillsammans vid pH-värden mellan 8,3 och 9,4.

Karbonat-alkalinitet kan existera ensam vid pH över 8,3 eller i kombinerad alkalinitet vid pH-värden mellan 8,3 och 9,4 (se ovan). I kombination med hydroxyl-alkalinitet kan det förekomma vid pH över 9,4.

Kaustisk (frätande) alkalinitet (hydroxyl-alkalinitet från natriumhydroxid, NaOH) kan existera enbart vid pH över 9,4

.


© Copyright HVR, 2004
1999-01-25

Lucania goodei – blåfenad killi. Äter trådalger.

Ciklidbladet 07/1989: Oxydatorn; En akvaristisk revolution eller en revolution som tystats ned
Av: Okänd


För ungefär 5 år sedan blev jag övertalad av Erik Seidl, fiskgrossisten i
Kalhäll, att prova en ny sak från Tyskland som man hade agenturen för och
som skulle underlätta skötseln av akvariet på ett revolutionerande sätt. Jag
var skeptisk, men lät mig övertalas. Tog hem oxydatorn som installerades i
ett ganska välbefolkat akvarium på 300 liter, som krävde uppsugning av
slam vid frontrutan en gång i veckan (trots filter). Efter några veckor var
jag övertygad. Oxydatorn var en akvaristisk revolution. Och en helt
fantastisk sådan, som utan tvekan skulle förändra hobbyn. I dag fem år senare
har faktiskt ingenting hänt. Få akvarister har hört talas om oxydatorn.

Varför? Låt mig återkomma till det och bara först kortfattat beskriva hur
den fungerar och mina erfarenheter.

Oxydatorn bestar av en plastbehållare som innehåller 3- 6 % väteperoxid.
Behållaren placeras i medföljande lerkruka av speciell keramisk
sammansättning. I plastbehållaren ligger en liten metallbit, stort som ett
hagel. En kemisk process uppstår mellan väteperoxiden, metallbiten och
det keramiska materialet, vilket gör att det frigörs rent syre. Metoden att
frigöra syre genom väteperoxid har man känt till länge. (Tidskriften Akvariet
1947!). Det nya och användbara är att utflödet kan kontrolleras och man
uppnår en kontinuitet under lång tid. Den minsta modellen har en behållare
som räcker 3-8 veckor, beroende på vilken procent man blandat samt
temperaturen i akvariet.

Vad är då vitsen med det hela? Jo, oxydatorn producerar en oerhörd
mängd syre som tränger in i varje del av akvariet-även "döda fickor" där
cirkulationen inte kommer åt. (Kom ihåg att luftpumpen ger mycket lite
syre). Mikroorganismerna som bryter ned ruttnande foderrester och
exkrementer till ofarliga slutprodukter ökar kraftigt. Eventuella
illaluktande gasbildningar i bottnen upphör. Aktiverat syre gör att oönskade
alger och bakterier som grumlar vattnet försvinner. Vattnet håller sig
stabilt. Inga plötsliga pH-fall. Vi får ett förhållande som liknar naturens.

Kort och något ofint uttryckt: "Skiten försvinner", vattnet blir klart och
stabilt. Akvariet kan innehålla flera djur (det finns en gräns naturligtvis).
Hela akvariet blir plötsligt mycket, mycket lättskött och fiskarna mår
definitivt bättre.

Jag skriver dessa rader på nyåret 1989. I mitt akvarium som är tämligen
välbefolkat av olika representanter från Tanganyikasjön har jag inte sugit
upp någonting från botten sedan akvariet kom på plats i mars 1988. (På
botten finns bara ett tunt- 1-2 mm- lager finkornig sand som egentligen
bara täcker glaset, så smutsen kan ju inte sjunka ned, och några växter
finns inte). Och jag är säker på att det knappast kommer att finnas något att
suga upp när ett år har gått i mars 1989. Behöver jag säga mer? Jag har
blivit en mycket bortskämd akvarist. Byter bara vatten, 30%, var tredje
vecka och fyller på väteperoxid och gör rent Eheimfiltret ibland.

Varför har oxydatorn inte slagit igenom? Varför finns den inte hos någon
grossist eller detaljist? Svaret är egentligen häpnadsväckande- den är för
bra! När den först marknadsfördes i Sverige tog man kanske dumt nog över
de tyska argumenten att oxydatorn kan ersätta luftpumpen, filter,
ozonapparater etc, vilket i och för sig inte är osanning. Men akvaristen vill
nog ha kvar de andra tillbehören. Själv har jag luftpumpen på ändå för att få
cirkulation vid doppvärmaren. Eheimfiltret vill jag också ha kvar. Det gör
vattnet snabbt klart efter utfodringen och ökar cirkulationen osv. Oxydatorn
är istället ett fantastiskt komplement enligt min uppfattning.

Jag tror helt enkelt att många handlare blev rädda, och det är kanske inte
sa konstigt, när de hörde de tyska argumenten. En apparat, utan rörliga
delar som går sönder, som ersätter filter, filtervadd, pumpar mm, som man
tjänar på att sälja. Aldrig i livet! Vem begår harakiri frivilligt? Det är
jobbigt nog ändå.

Jag blev styrkt i min uppfattning när jag ringde runt till några handlare
för ett par år sedan, bl. a. i Stockholm och Göteborg, och anonymt förhörde
mig om de visste något om den nya oxydatorn. Alla visste mycket väl vad det
var och alla var mycket negativa. Man argumenterade på enastående sätt
mot produkten. Uttryck som bluff, värdelös, obrukbar var regel.

Pressade man lite hårdare och frågade om de själva verkligen provat den
så var det inte en enda som hade det. Bara hört av någon etc. Egendomligt
med tanke på hur den slagit igenom i Tyskland. Nu skulle jag vilja säga
följande till grossister och handlare. Ta hem oxydatorn. Den kommer inte
att minska försäljningen av andra produkter. Tvärtom, tänk om nu! Det går
inte att tiga ihjäl en bra produkt i evighet. Förr eller senare kommer den ut
på den svenska marknaden. Sälj färdigblandad väteperoxid också. Den
servicen betalar säkert många för.

Det vore fel att skriva om en sådan här sak om jag inte talade om för
läsaren var man trots allt kan få tag i en oxydator utan att åka till
Tyskland. Jag har därför nyligen undersökt saken. Det visar sig att Erik
Seidl i Kalhäll för länge sedan överlåtit agenturen till Carl-Gustav
Wittberg, Zoo- Marknaden i Linköping. Han säljer direkt till akvarister
eftersom ingen grossist ännu anmält något intresse.

Den modell som finns inne just nu klarar upp till 500 liter och kostar 480
kronor. Mindre modeller kan beställas, men blir antagligen inte billigare. Är
du intresserad så skriv till Zoo-Marknaden, Box 3080, 580 03 Linköping, så
får du ett prospekt på svenska som är enkelt och lättläst och som förklarar
oxydatorn betydligt mer ingående än vad jag får plats till här. Du kan också
ringa tel 013- 145784. Fråga efter Carl-Gustav.

Men väteperoxiden, var köper man den? Man köper koncentrerad
väteperoxid i färghandeln. Brukar ligga på 30%. Den späder man ut med
destillerat vatten, som finns på varenda bensinmack, till den procentsats
mellan 3- 6 som man anser sig behöva (läs vidare i prospektet). OBS! Köp
ej apotekets färdigblandad Är det jobbigt, krångligt och svårt? Nej, det hela
är mycket enkelt och billigt.

Avslutningsvis vill jag bara berätta en sak. solskenshistoria: Förra
sommaren gick det en propp till vardagsrummet där akvariet står. Mitt
under semestern naturligtvis och vi var bortresta. Akvariet innehöll då en
stor uppsättning tanganyika-ciklider som jag verkligen månade om. Men
inga växter. Det blev förstås ganska mörkt i akvariet, doppvärmaren
slutade fungera, och Ehieim-filtret stannade och det här gjorde ju ingenting.
Värre var att luftpumpen dog ut. Det var dessutom lite för många fiskar i
akvariet. Katastrofen skulle vara ett faktum inom ett dygn. Nu uteblev
katastrofen. Oxydatorn stod ju där och puffade ut syre dag efter dag.
Fiskarna såg lika pigga ut som vanligt när vi kom hem.

Vilken fin investering, för en gångs skull...
End Of The World Party
(just in case)

MAF: http://www.malmoakvarieforening.se

Användarvisningsbild
Fanbyalperna
CO2 närd planta
CO2 närd planta
Inlägg: 315
Blev medlem: 09 feb 2008, 07:25
Ort: Stöde

Re: Praktisk akvariekemi, material

Inlägg av Fanbyalperna » 17 jul 2014, 13:04

Tack. Fantastiskt arbete bakom detta. Lycka till vid din flytt och förtvivla inte, det finns akvarier i Österrike också :)
Har inte alltid rätt, men fel ibland

Användarvisningsbild
Raven
Admin & Donator
Admin & Donator
Inlägg: 10854
Blev medlem: 19 sep 2006, 04:09
Ort: Göteborg
Kontakt:

Re: Praktisk akvariekemi, material

Inlägg av Raven » 18 jul 2014, 19:54

Länk till dokumentet finns i startinlägget, pga begränsningar som inte ens jag kunde bryta mot så ligger det som en packad fil istället.
/Admin
Människor kommer, människor går, PlantSwap är det enda som består!
Länkgalleri
Faktatråd om vatten
AkvarieWiki

Användarvisningsbild
hawkse
Donator
Donator
Inlägg: 3726
Blev medlem: 26 dec 2009, 21:13
Ort: Skövde
Kontakt:

Re: Praktisk akvariekemi, material

Inlägg av hawkse » 18 jul 2014, 21:47

Tack, Patrik! Jag har undrat var du tog vägen men gissade på större omställningar. Österrike låter fantastiskt. Mycket trevligt hörn av Europa. Hoppas på återsyn när tillfälle ges!

Användarvisningsbild
Triad
Admin & Donator
Admin & Donator
Inlägg: 3520
Blev medlem: 06 jun 2009, 12:34
Ort: Älmhult

Re: Praktisk akvariekemi, material

Inlägg av Triad » 11 apr 2015, 08:21

ANSLAG gjord på denna artikel.

//Admin

Skriv svar

Återgå till "Teknik, DIY, tips & trix"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst